Rosendalsängen på Djurgården : en restaurering med naturalistiska planteringsprinciper

Sammanfattning: Bevarandet av historiska parker och trädgårdar är en viktig del av förvaltningen av det kulturhistoriska arv som finns i den bebyggda miljön, både i urbana och mer naturnära kontexter. Forskning har visat att det inom historiska trädgårdsanläggningar finns en anmärkningsvärt hög biodiversitet och att dessa platser därför kan spela en viktig roll i den hållbara utvecklingen eftersom de ofta är lagstadgat skyddade från exploatering till skillnad från övrig grönyta i städerna. Förutom de kulturhistoriska kopplingarna spelar historiska trädgårdsanläggningar stor roll i det sociala perspektivet då de utgör platser för rekreation och återhämtning. Detta innebär att historiska gröna miljöer också behöver utvecklas på ett hållbart sätt som kan tillgodose dagens behov, samtidigt som dess kulturhistoriska värde bevaras och lyfts fram på ett pedagogiskt och upplevelserikt sätt. Detta arbete fokuserar på Rosendalsängen, belägen strax öster om Rosendals lustslott på Kungliga Djurgården i Stockholm, som brukats som ängsyta sedan medeltiden och senare gestaltats som en del av promenadparken, men är idag mer lik en vildvuxen gräsyta. Arbetet utgår från metoden analytisk och systematisk evidensbaserad design där den insamlade kunskapen från litteraturöversikt och platsbesök informerar designbesluten med platsens förutsättningar i fokus. Restaureringsförslaget som presenteras i detta arbete fokuserar på att lyfta fram de kulturhistoriska värdena och återställa ytans karaktär till att bli en del av promenadparken samtidigt som upplevelsevärdet och biodiversiteten gynnas. För att uppnå målet av en upplevelserik ängsyta med en hög biodiversitet och rekreationsvärde har naturalistiska planteringsprinciper använts. Med naturalistisk planteringsdesign kan man skapa grönytor grundat i ekologi men som har det mänskliga perspektivet i fokus där estetiken spelar en lika stor roll som att bevara och höja den biologiska mångfalden. I restaureringsförslaget har Rosendalsängen återigen blivit gestaltad som en del av den omgivande promenadparken från 1800-talet, men ändå med sin egen identitet. Kopplingen till kultur och historia förstärkas då det ursprungliga gångvägssystemet återigen görs synligt, skapar gränser och belyser de historiska rörelsemönster samt binder samman byggnader med sittplatser och planteringar på ett visuellt sätt. Blomsterprakten som nämns i den historiska dokumentationen återvänder, dels genom den återupptagna hävden av befintliga ängsytor och dels med introduktionen av naturalistiska planteringsytor. Eftersom restaureringsförslaget strävar efter att behålla den naturalistiska, vilda estetiken kommer ängen fortsättningsvis upplevas som att den smälter in i det omgivande landskapet, och årstidsvariationen kommer att upplevas på ett tydligare och mer visuellt upplevelserikt sätt. Genom att ge Rosendalsängen permanenta planteringsytor kommer det historiska nätverket av gångar också att vara synligt året om, något som ytterligare förhöjer det kulturhistoriska värdet och upplevelsen av en historisk plats.