Bistånd som ett yttersta skyddsnät – ett nät med stora maskor? 

Sammanfattning: Bistånd enligt socialtjänstlagen är avsett att fungera som ett yttersta skyddsnät, vilket förutsätter att den enskilde varken själv eller på annat sätt kan tillgodose det behov som biståndet avser. Om socialnämnden, som är första instans att besluta om bistånd, gör bedömningen att den enskildes behov kan tillgodoses på annat sätt ska socialnämnden även hänvisa till ett alternativt sätt, men huruvida behovet faktiskt kan tillgodoses av det hänvisade sättet utreder socialnämnden inte. Mot bakgrund av detta genomfördes en empirisk studie av ett urval av biståndsbeslut som överklagats till Sveriges förvaltningsrätter. I studien kartlades och kritiskt granskades de alternativa sätt som enskilda hänvisats till ur ett access to justice-perspektiv. Den kritiska granskningens funktion var att identifiera potentiella access barriers avseende de alternativa sättens möjlighet att tillgodose den enskildes behov och därmed biståndsparagrafens kapacitet att fungera ändamålsenligt. Studien undersökte även hur förvaltningsrätternas överprövning av socialnämndernas beslut inverkade på ändamålsenligheten. Uppsatsen identifierar primärt två access barriers. Dels att de formella krav som ställs tenderar att leda till att enskilda med behov lämnas utan stöd längre perioder, dels att den bevisbörda som åläggs enskilda är oklart avgränsad vilket vid dess tillämpning ofta resulterar i att bevisbördan blir långtgående. I förhållande till dessa access barriers uppmärksammas dock att det finns motvikter till dem, bland annat den utredningsskyldighet som åläggs myndigheter och domstolar i förvaltningsärenden. Motvikternas genomslag studeras dock inte, men flera av de mål som granskas ger indikationer om att dessa motvikter i realiteten inte har någon större effekt. De access barriers som identifierats riskerar därmed att ha relativt stort genomslag, vilket försvårar för biståndsparagrafen att fungera ändamålsenligt.