Svensk och finsk strategisk kultur efter slutet av kalla kriget

Sammanfattning: Denna forskning i svensk och finsk strategisk kultur svarar på forskningsproblemet: hurdan strategisk kultur har Sverige och Finland påvisat efter slutet av kalla kriget och på vilket sätt skiljer dessa sig åt. Syftet med forskningen är att öka förståelsen av svensk och finsk strategisk kultur, belysa vilka skillnader det finns mellan dessa samt vad skillnaderna beror på. Forskningen genomfördes som en tolkande fallstudie med fokus på tre strategiska normer kopplade till militär våldsanvändning, samt tre förändringsmekanismer. Avseende svensk strategisk kultur observerades att Sverige påvisat en förändringsbenägenhet som framförallt är riktad mot förändringar i målsättningar för användning av militärt våld. Förändring har skett via samtliga förändringsmekanismer. Ett internationellt fokus med strävan till globalt ansvarstagande färgar svensk strategisk kultur. Aktivitetsnivån inom användning av militärt våld samt diversifieringen av internationellt försvarssamarbete påvisar ett uttryckt beroende av extern hjälp. Den finska strategiska kulturen karakteriseras av att hålla fast vid vikten av nationellt försvar. Målbilden för användning av militärt våld har endast fluktuerat lite med inslag av internationellt ansvarstagande, men försvaret av finskt territorium har förblivit centralt. Utöver en relativt stabil målbild har dock finska normer om hur militärt våld skall användas samt föredragen samarbetsform utvecklats i samma riktning som i Sverige. Även ett explicit uttryck för beroende av internationellt stöd har vuxit fram.  Skillnaderna mellan ländernas strategiska kultur verkar främst basera sig på en skillnad i tolkning av hotbild, men även på olik inverkan av internationella organisationer samt olika tolkningar av innebörden av lärdomar ifrån internationella kriser. Denna skillnad i kulturer tar sig även uttryck genom staternas nationella identiteter som är beroende av såväl en nationell som internationell kontext.