Fransk säkerhetspolitik efter kalla kriget

Sammanfattning: I denna uppsats studeras fransk hållning till europeiskt respektive transatlantiskt säkerhetssamarbeteefter kalla kriget. Analysen görs utifrån ett institutionalistiskt perspektiv där en eventuell växelverkanmellan fransk statsstrategi och EU respektive NATO eftersöks. I den valda metoden delas franskstatsstrategi upp i perioder och jämförs med viktigare fördrag (motsv.) inom NATO respektive EUssäkerhetssamarbete. I studien söks också karaktäristiken på fransk säkerhetspolitiks förhållande tilleuropeiskt säkerhetssamarbete.I studien konstateras att Frankrike varit drivande i utvecklingen av EUs säkerhetssamarbete och attden ömsesidiga påverkan mellan EU och fransk strategi verkar ha tilltagit under det senaste decenniet.Vidare konstateras att framgångsrika initiativ verkar vara beroende av en god relation till Tyskland ellerStorbritannien.Frankrike verkar också ha närmat sig NATO-samarbetet fram till 1997 då närmandena verka haavstannat. Genom det ökade deltagandet verkar dock Frankrike ha högre inflytande över NATO-beslutenän tidigare. Ytterligare närmanden synes vara starkt sammanknippade med franska krav på eneuropeisering av NATOs kommandostruktur.Författaren bedömer att fransk strategi syftar till att stärka EU-samarbetet och genom detta etableraen starkare europeisk pelare inom NATO samt att göra NATO till en organisation som suddar ut dengamla blockuppdelningen i Europa.