Kärleksgnabb eller fridskränkning? - En kritisk granskning av rättsväsendets hantering av unga inom ramen för fridskränkningslagstiftningen

Sammanfattning: År 1998 infördes fridskränkningsbrotten i brottsbalken för att kunna lagföra personer som utsätter sin partner eller annan närstående person för systematiskt och långvarigt våld. Ett av rekvisiten för grov fridskränkning är att offer och förövare ska vara närstående. Bestämmelsen tar främst sikte på personer som har en parrelation utan att vara samboende eller gifta. Syftet med uppsatsen är att kritiskt granska rättsväsendets hantering av våld i nära relation mellan unga personer i ljuset av Istanbulkonventionen. Inledningsvis presenteras kunskapsområdet för våld i nära relationer. Den forskning som presenteras visar att våld i ungas parrelationer är vanligt förekommande och att våldet är lika allvarligt som våldet i vuxnas parrelationer. Den rättsanalytiska metoden används för att redogöra för gällande rätt på området och sedan presenteras en rättsfallsstudie av underrättsdomar. Rättsfallsstudien utgår från fem olika teman som identifierats under inläsningen och som är talande för hur rättstillämpningen beaktar unga inom ramen för fridskränkningslagstiftningen. I uppsatsen konstaterar jag att det finns brister i rättsväsendets hantering av våld i nära relation mellan unga personer. Bristerna är främst hänförliga till underrätternas tillämpning av närståenderekvisitet på ungas parrelationer. Underrätterna tar fasta i vägledande avgöranden från HD som avser vuxna personer och tillämpar de kriterier som framställts även vad gäller unga personer. Genom att tillämpa en vuxenram på ett ungdomsförhållande missar underrätterna den utsatthet som är specifik för ungdomars relationer. De avgöranden som granskats visar att det är få unga relationer som kan omfattas av fridskränkningslagstiftningen, vilket tyder på att rättstillämpningen inte beaktar vad Istanbulkonventionen föreskriver.