Ett effektivt förbud mot diskriminering? - En studie av 16 kap 9§ BrB och Diskrimineringslagens tillämpning och effektivitet.

Sammanfattning: Uppsatsen syftar till att utreda om det finns ett behov av både 16 kap 9§ BrB och Diskrimineringslagen från år 2009 eftersom de behandlar samma diskrimineringsområde. 16 kap 9§ BrB reglerar olaga diskriminering baserat på ras, hudfärg, etnicitet och sexuell läggning. DiskL reglerar samma diskrimineringsgrunder som 16 kap 9§ BrB, men även funktionshinder, kön och ålder. Uppsatsen avser även att undersöka om den rättstillämpning som sker via Diskrimineringsombudsmannen (DO) uppfyller de krav på rättslig prövning och förlikning för den enskilde som ställs av EU-rätten. Regleringen om olaga diskriminering är en straffrättsligt utformad regel, vilket innebär att den ställer höga beviskrav. För en fällande dom krävs att det går att fastställa att gärningsmannen uppsåtligen inte gått någon tillhanda och därmed behandlat en person mindre förmånligt än andra. Det krävs också att det avgörande skälet till handlingen eller underlåtenheten har orsakssamband med en eller flera diskrimineringsgrunder. Rekvisiten innebär att en fällande dom är ovanlig och resulterar i att regleringen sedan år 2003 i praktiken knappt används. Vidare kan man vid en jämförelse mellan de båda regleringarna av bevisbördans placering fastställa att Diskrimineringslagen innebär fler fällande domar eftersom domstolen enligt EU-rättslig praxis har att använda en delad bevisbörda som innebär en bevislättnad för käranden. För den tid där lagarna överlappar varandra finns en tydlig markering av ökade anmälningar till DO och minskad användning av 16 kap 9§ BrB. På grund av detta går det att dra slutsatsen att 16 kap 9§ BrB har mist sin funktion. Vad gäller DO:s uppdrag konstateras att myndigheten har en möjlighet att driva mål men inte en skyldighet. De senaste åren har det införts särskilda diskrimineringsområden som ska prioriteras, med konsekvensen att anmälningar som skulle kunna drivas inte drivs. Dessutom har en generell minskning skett av prövningar i rätten och DO har medvetet strävat efter färre förlikningar. Det kan konstateras att dessa omständigheter gör att frågan om den enskildes möjlighet till effektiv och lämplig rättsprövning aktualiseras. Författaren definierar olika lösningar på de identifierade problemen där utökad budget och fler Antidiskrimineringsbyråer är några av förslagen. Sammanfattningsvis menar författaren att den inriktning som DO:s uppdrag har tagit bör utredas mer eftersom ett behov av att effektivisera arbetet fortfarande finns. Domarna som överklagas bör även väljas med avsikten att höja ersättningsnivåerna i linje med vad som krävs av EU-rätten. Domarna bör dessutom väljas för att få en bred effekt vad gäller potentiellt antal ersättningsberättigade för att åstadkomma en större avskräckande effekt.