Rättens representanter och misstänkta simulanter – En rättshistorisk studie angående simulation inom rättspsykiatrin

Sammanfattning: Syftet med denna kandidatuppsats är att belysa hur man inom svensk rätt sett på problematiken rörande simulation av sinnessjukdom, när simulantens intention varit att undvika straff. Jag har använt mig av ett rättshistoriskt perspektiv och berör inte modernare lagstiftning än den som är stiftad tidi-gare än år 1929. Även om huvudsyftet är simulationsproblematiken har jag ansett det viktigt att ge läsaren en förståelse för rättspsykiatrin i dess helhet. Målet med uppsatsen har varit att undersöka om simulation ansågs utgöra ett hot mot rättssystemet och i så fall under vilken eller vilka perioder. Vidare har jag undersökt vad som gjordes för att förhindra detta. Eftersom uppsatsen har ett rättshistoriskt perspektiv har jag valt att ta av-stamp i Sveriges landsskapslagar. Det system som tillämpades i dessa lagar undantog sinnessjuka från straff och gjorde det praktiskt taget omöjligt att simulera sinnessjukdom. Dessa stadganden i landskapslagarna var fortsatt gällande rätt fram till 1734 års lagreform. Detta medför at domstolen blir ansvarig för bedömningen huruvida den tilltalade är sinnessjuk eller inte. Därmed väcks frågan om det inte skulle gå att lura domstolen genom att simulera sinnessjukdom. För att råda bot på denna farhåga tar man in läkare som expertis under domstolsprocessen. Mellan 1734 och de lagreformer som vidtogs under mitten av 1800-taleet var simulationsrädslan bland psy-kiatriker och jurister som störst. Lagreformerna under 1800-talet får anses utgöra slutpunkten för den simulationsoro som rått under det senare 1700-talet och början på 1800-talet.