Condictio indebiti - En kritisk analys av Högsta Domstolens behandling av misstagsbetalningar

Sammanfattning: I svensk rätt har den som erlagt betalning av misstag som huvudregel, enligt principen om condictio indebiti, rätt att få pengarna åter. Huvudregeln motiveras av det faktum att mottagaren inte har någon rätt till de erhållna medlen och därmed inte heller något beaktansvärt intresse av att få behålla dem. Det finns emellertid fall då omständigheterna vid betalningen och händelseförloppet därefter ger vid handen att återbetalningsskyldighet inte skäligen bör åläggas mottagaren. Så kan vara fallet då betalningen mottagits i god tro, och mottagaren därefter hunnit antingen spendera pengarna, eller på annat sätt inrätta sin ekonomi efter betalningen, alltjämt i god tro. Vid bedömningen av vilket av parternas intressen som bör ges företräde är även andra faktorer av betydelse, t.ex. hänsyn till tryggheten i den allmänna omsättningen, mottagarens ekonomiska kapacitet, parternas eventuella culpa, samt den tid efter betalningen under vilken betalaren förhållit sig passiv. Även partskonstellationen spelar en betydande roll: det säger sig själv att en misstagsbetalning till en konsument aktualiserar andra hänsyn än en misstagsbetalning till en statlig myndighet. Denna uppsats bygger på en analys av fem nyare rättsfall från Högsta Domstolens praxis och syftar till att utreda huruvida principen om condictio indebiti tillämpas på ett konsekvent och ändamålsenligt sätt. Domstolens ställningstaganden granskas mot bakgrund av de hänsyn som, i doktrin och tidigare rättspraxis, har ansetts motivera regleringens utformning. Undersökningen visar att HD i några fall har valt att, utan närmare motivering, utelämna det traditionellt väletablerade inrättanderekvisitet från sin bedömning. HD:s rättspolitiska strävanden har i några av de behandlade rättsfallen genomdrivits på ett sätt som står i strid med de underliggande hänsyn som condictio indebiti-principen bygger på, vilket har lett till orättvisa resultat.