Presumtion eller adoption? - En queerteoretisk granskning av rättsligt föräldraskap efter assisterad befruktning

Sammanfattning: Assisterad befruktning är en möjlighet som erbjuds par och ensamstående för att komma tillrätta med ofrivillig barnlöshet. Assisterad befruktning kan genomföras antingen genom insemination eller genom befruktning utanför kroppen. År 2005 fick samkönade par tillgång till assisterad befruktning inom svensk sjukvård på samma villkor som olikkönade par. Det är dock fortfarande ett alternativ att utföra behandlingen utomlands eller privat. När man får ett barn är det viktigt både för barnet och för föräldrarna att rättsligt föräldraskap fastställs. När det gäller det rättsliga föräldraskapet efter assisterad befruktning har lagstiftaren däremot valt att reglera situationen olika beroende på om det är ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par som genomgått behandlingen. En manlig make eller sambo blir far antingen genom faderskapspresumtionen, då han inte behöver göra någonting alls, eller genom bekräftelse eller dom. En kvinnlig maka eller sambo blir förälder antingen genom bekräftelse eller dom, om den assisterade befruktningen skett inom svensk offentligt finansierad sjukvård, eller inte alls, om den assisterade befruktning skett utomlands eller privat. I det senare fallet ska istället spermagivarens faderskap fastställas och om kvinnorna är gifta får makan sedan genomföra en närståendeadoption för att kunna bli rättslig förälder till barnet. Lagstiftaren motiverar skillnaden med barnets rätt att veta sitt ursprung men säger ingenting om varför en exakt likadan situation, där ett homo- respektive ett heterosexuellt par har genomgått assisterad befruktning utomlands eller privat med donerade könsceller, regleras olika. Ur ett queerteoretiskt perspektiv kan effekterna av den svenska regleringen kring fastställande av rättsligt föräldraskap sägas präglade av heteronormativitet där det sker en särbehandling av samkönade par. De försvårande omständigheterna kring och riskerna med regleringen, exempelvis de väntetider och den brist på donatorer som råder inom svensk sjukvård samt den rättsliga otrygghet som en adoption innebär, kan inte anses rimliga i förhållande till de intressen som ligger bakom regleringen. Föräldraskapsregleringen bör därför ändras så att det sociala föräldraskapet alltid ges företräde framför det genetiska och så att samkönade och olikkönade par helt och hållet likabehandlas.