Hämnden är bitterljuv - Möjligheten att vidta vedergällning i WTO:s tvistlösningssystem sett ur utvecklingsländernas perspektiv

Sammanfattning: Världshandelsorganisationen WTO bildades 1995 och har sedan dess arbetat för att öka handeln mellan stater genom att minska handelshinder. För att upprätthålla WTO-avtalen finns WTO:s egna tvistlösningssystem. Tvistlösningssystemet ger i teorin industriländer och utvecklingsländer samma möjlighet att utmana nationella regleringar. I praktiken finns det dock stora skillnader mellan industri- och utvecklingsländer i utnyttjandet av tvistlösningssystemet. Denna uppsats syftar till att undersöka hur systemet med vedergällning fungerar och hur det påverkar utvecklingsländernas användning av tvistlösningssystemet. WTO:s tvistlösningssystem saknar egentliga sanktioner när en stat befinns bryta mot WTO-avtalen. Den enda och slutliga sanktionen är implementering av panelernas och AB:s rekommendationer. För en stat som skadas av den otillåtna regleringen finns dock möjlighet att utöva påtryckning genom att vidta vedergällning i enlighet med artikel 22 i DSU. Vedergällning innebär att en klagande stat som drabbats av en annan stats regelstridiga agerade får lov att hämnas på den svarande staten genom att exempelvis höja tullarna för den svarande statens exportvaror. Vedergällningssystemet har fått utstå mycket kritik, i synnerhet från utvecklingsländerna. Det har framkommit att systemet med vedergällning är ett ineffektivt påtryckningsmedel för utvecklingsländerna. I tvister där ett utvecklingsland med begränsade resurser ställs mot ett stort industriland kan den ekonomiska kostnaden för vedergällning ibland bli större än vinningen av densamma. I de tvister som initierats i WTO och som presenteras i uppsatsen är det sällan som ett utvecklingsland aktualiserat vedergällning. Eftersom vedergällningssystemet anses ge olika förutsättningar för utvecklingsländer och industriländer att utöva påtryckning mot en svarande stat, har flera förslag till att förändra vedergällningssystemet lagts fram. De huvudsakliga förslagen lyfts fram och diskuteras i den här uppsatsen, nämligen korsvedergällning, kollektiv vedergällning, vedergällning utöver faktisk skada samt obligatorisk kompensation. Samtidigt som utvecklingsländerna vill reformera vedergällningssystemet för att öka förtroendet för WTO:s tvistlösningssystem riskerar den pågående Doharundan att öka staters skepticism mot multilaterala system. Jag anser att trots vedergällningssystemets brister är det ett system att bygga vidare på. En del av de förslag som presenteras i uppsatsen är enligt min åsikt värda att vidareutveckla.