”Det handlar ju väldigt mycket om att lyssna…” : en intervjustudie om sjuksköterskors erfarenheter av att leda en stödintervention för grupper av närstående till personer som erhåller palliativ vård i hemmet.

Sammanfattning: Den palliativa vården ska inte bara erbjuda symtomkontroll för personen som är sjuk, den ska också ges i ett samarbete över teamgränserna, baseras på god kommunikation och relation inom och mellan arbetslag och till personen som är sjuk och dennes närstående. Dessutom ska den också erbjuda stöd till närstående. Närstående tar stort ansvar för vården i hemmet av personen som är sjuk och riskerar flera negativa konsekvenser. De närstående känner ett behov av att få information och kunskaper om sjukdomen och samtal med vårdpersonal ökar de närståendes förberedelse för den framtid som kommer. Sjuksköterskor är medvetna om att de närstående behöver ett individ- och situationsanpassat stöd. De behöver vara uppmärksamma på de närståendes mående och tecken till behov av samtal eller ytterligare behov av stöd. Stödinterventioner i palliativ vård har visat sig ha positiva effekter för närstående. En stödintervention har ägt rum på åtta enheter för avancerad sjukvård i hemmet under 2012 där sjuksköterskor agerade gruppledare för grupper av närstående. Syftet med denna studie var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att leda en stödintervention för grupper av närstående till personer som erhåller palliativ vård i hemmet. Metod för denna kvalitativa studie var semistrukturerade intervjuer. Åtta intervjuer genomfördes med elva sjuksköterskor verksamma i den specialiserade palliativa hemsjukvården. Den insamlade datan analyserades genom Interpretive description. Resultatet presenteras i tre teman. I första temat, att vilja ge deltagarna det bästa, beskrev sjuksköterskorna att de var av uppfattningen att stödinterventionen var viktig för deltagarna. De lade ner tid på att planera för att det skulle bli bra och ville utföra stödinterventionen väl. I andra temat, att leda med fingertoppkänsla och flexibilitet, beskrev sjuksköterskorna hur de arbetade med gruppen och vad de upplevde krävdes för att vara gruppledare. I det sista temat ett lärande som berikar både sjuksköterskan och deltagarna berättade sjuksköterskorna om det utbyte av lärdomar, kunskaper och reflektioner i grupperna där både deltagarna såväl som sjuksköterskorna lärde av varandra. Slutsats: Studien visar att det för sjuksköterskor är viktigt med stödinterventioner för närstående i palliativ vård. Det är ett tidskrävande arbete att planera grupperna och därför är det fördelaktigt med en engagerad ledning och intresserad personal på enheten. Att vara två gruppledande sjuksköterskor samtidigt innebär att kunna komplettera varandra. Att det var just en sjuksköterska som gruppledare kan vara en trygghet för deltagarna men det är av vikt för deltagarna att andra teammedlemmar finns representerade på träffarna. Ett upplägg av en stödintervention behöver en viss struktur men det är också viktigt att ha en flexibilitet att frångå denna för att deltagarna ska erhålla den information de behöver. Kommunikation behöver ske både verbalt och ickeverbalt för att fördela ordet, stödja deltagare och avgöra deras behov. Relationer i gruppen behöver månas om en trygg atmosfär som är öppen för samtal ska kunna skapas. Gruppernas sammansättning kan variera och det kan upplevas vara en utmaning att tillfredsställa alla men en grupp med större spridning bland deltagarna ger upphov till reflektion och nya perspektiv. Det är berikande både för sjuksköterskan i sin profession och som medmänniskan att vara gruppledare.