SFI-elevers syntaktiska utveckling från C- till D-nivå : En jämförelse med processbarhetsteorin som analysmodell

Sammanfattning: Studiens syfte var att utvärdera hur elever på SFI utvecklar de syntaktiska kunskaperna i det svenska språket. Utifrån ett skriftligt nationellt prov jämfördes 15 elever på C-nivå med 15 elever på D-nivå. Texternas syntax analyserades med fokus på ordföljd vid topikaliserade huvudsatser samt bisatser. Jag använde mig av processbarhetsteorin som analysverktyg. Processbarhetsteorin är utarbetad av Pienemann och teorin har två grammatiska delar, en morfologisk del och en syntaktisk del. Teorins syfte är att, med hjälp av dess implikationella inlärningsgångar, beskriva var en inlärare befinner sig och vad som kommer härnäst i utvecklingen (Flymann, Mattsson & Håkansson 2010 s. 15). Resultatet visade att D-eleverna använde bisatser i mycket högre utsträckning än C-eleverna. På grund av det ringa antalet satsadverbial gick det dock inte att fastställa att inlärarna gjorde skillnad på huvudsats- och bisatsordföljd. Resultatet av studien visade vidare att C-eleverna, med knapp marginal, topikaliserade sina huvudsatser i högre utsträckning. Osäkerheten kring faktorer som t.ex. skrivämnets påverkan gjorde att det inte gick att dra någon slutats i huruvida C-eleverna faktiskt hade mer kunskap gällande omvänd ordföljd. Studiens resultat visade att för att kunna göra en jämförelse med god validitet av elevernas syntax, hade det krävts ett kompletterande material till skrivningarna för att locka fram mer ovanliga grammatiska strukturer. Studiens resultat visade också att processbarhetsteorins inlärningsgångar stämmer väl med elevernas inlärningsgångar.