Att samordna ett tolkat samtal via skärmen : Teckenspråkstolkens samordnande funktion vid distanstolkning

Sammanfattning: Den här studien undersöker yrkesverksamma teckenspråkstolkars syn på likheter och skillnader mellan på-platstolkning och distanstolkning. Undersökningen behandlar också samordning och teckenspråkstolkars uppfattning av begreppet. Materialet består av videoinspelade intervjuer som sedan analyserats utifrån uppsatsens frågeställningar. Teckenspråket är ett visuellt språk och innehåller på så vis grammatiska delar som inte återfinns i talat språk, exempelvis teckenrummet framför den som tecknar. I denna studie undersöks vad som förändras i tolkningen när det sker via en skärm och på så vis blir tvådimensionellt i stället för tredimensionellt för mottagaren. Även påverkan på tolkningen av att tolkanvändarna inte befinner sig i samma fysiska rum som tolken tas upp i undersökningen. Resultatet visar att distanstolkning begränsar teckenspråkets referenssystem i det tredimensionella rummet, men även användandet av kroppsspråket i ett tolkmedierat samtal. Vid på-platstolkning kan tolken vrida sig mot en tolkanvändare för att diskret få kontakt med denne, men vid tolkning på distans fungerar inte denna kroppsliga orientering som resurs på samma sätt med tanke på att skärmen är tvådimensionell och att tolkanvändaren inte befinner sig i samma rum som tolken.