Svenska domstolars analyskriterier av målsägande barns utsagor vid sexualbrott ur utsage- och utvecklingspsykologiskt perspektiv

Sammanfattning: Få polisanmälda sexualbrott mot barn leder till åtal. Det kan bero på att barnets utsaga, vilken ofta är den huvudsakliga bevisningen, inte bedöms nå upp till rättens beviskrav. Vuxnas generella förmåga att avgöra tillförlitlighet i barns utsagor är låg och i rättspraxis värderas utsagor utifrån kriterier såsom detaljrikedom, logik och konstans – kriterier som inte är anpassade till barnets värld samt ibland har bristande empiriskt stöd. Syftet var därför att undersöka vilka kriterier svenska domstolar åberopar i tillförlitlighetsbedömning av målsägandeutsagan vid sexualbrott mot barn. Etthundra domar från år 2017 analyserades utifrån kriterier från rättspraxis (NJA 2010 s 671), utsagepsykologisk forskning (SVA:s CBCA) samt utvecklingspsykologiska aspekter. I resultatet syns fokus på generellt hållna kriterier enligt praxis, medan forskningsbaserade specifikt hållna kriterier särskilt anpassade för barn som utsatts för sexuallbrott användes i låg grad. Den utvecklingspsykologiska kunskapen hos domstolarna framstod som generell och i liten grad anpassad till olika barns utvecklingsstadier. I diskussionen argumenteras för att ökad användning av fler forskningsbaserade kriterier särskilt anpassade för barn samt dito utvecklingspsykologiska kunskaper, förhoppningsvis skulle kunna öka lagföringsgraden och därvid ha positiv spridningseffekt på anmälningsbenägenhet, synen på rättsväsendets legitimitet samt den allmänna graden av rättvisa i samhället. Avslutningsvis omformuleras rådande utsageanalytiska riktlinjer från Högsta Domstolen utifrån utsagepsykologisk forskning.