Det nya pensionssystemet

Sammanfattning: Det gamla pensionssystemet (ATP) gjorde det möjligt för individer som levde och arbetade i Sverige mellan 1920 och 1960 kunde få en hygglig pension, när det pensionerades efter 1960. Av olika anledningar kan man numera inte garantera att det gamla systemet kommer att fungera i längden. Anledningen till detta beror framför allt på att det gamla systemet är inte finansiellt stabilt, inte har någon bra koppling till det samhällsekonomiska utvecklingen samt det försäkringsmässiga innehållet är svagt. Det gamla systemet tar inte häller hänsyn till att livslängden i Sverige har ökat och förväntas fortsätta öka. Förutom detta, vid tillväxt i ekominin förvandlas det gamla systemet successivt till ett nytt system utan koppling till tidigare inkomster. Ovanstående brister i det gamla systemet anses vara tillrättade i det nya systemet. Syftet med uppsatsen är att analysera och kartlägga hur pensionssystemet har utvecklats efter 1913 sam t en jämförelse mellan det gamla och det nya systemet. Storleken på pensionen bestäms det gamla systemet av inkomsten under de femton bästa åren och det krävs 30 år för att få full ATP-pension. I det nya systemet är hela livsinkomsten pensionsgrundande. Medellivslängden har ökat betydligt under de senaste årtionden och förväntas öka i framtiden. Detta betyder att pensionerna vid oförändrar pensioneringstidpunkt skall betalas ut under längre period med ökade kostnader som följd. För att upphäva effekten av detta skulle vi med ATP systemet behövt antingen höja avgiften eller successivt höja pensionsåldern från nuvarande 65 år. Vid marginellt tillväxt skulle de blivande pensionerna enligt de gamla pensionssystemet bli högre i löntagarnas inkomst, om det gamla systemet kunde fortsätta att fungera. Men det är inte fallet eftersom det blir för dyrt. Då pensionsrätter och utbetalda pensioner följer prisutvecklingen och inte den samhällsekonomiska tillväxten. Det gamla systemet tar med andra ord inte hänsyn till om det finns pengar att betala ut eller inte. Enligt det nya pensionssystemet finns det två huvudprinciper. Den ena är avgiftsbaserad, dvs. att pensionen är helt beroende på storleken av inbetalda avgifter under hela livet och medellivslängden vid pensioneringen. Den andra huvudprincipen är att pensionerna anpassas till tillgångar i ekonomin, vilket sker genom att intjänade pensionsrätter räknas om i förhållande till det allmänna inkomstutvecklingen och att utbetalda pensioner följer inkomstförändringen för de förvärvsverksamma. Pensionen i det nya systemet är baserad på en fast avgift, dvs. 18,5 procent av den inkomst som ger pensionsrätt. Av avgiften går 16,5 procent till en fördelningssystemkonto, 2 procent överförs till en individuellt premiereservskonto. Individerna skall själv kunna välja kapitalförvaltare för sina pengar i premiereservskontot.