"Missbrukare och kvinna, så lågt man kan komma" : - Om boendepersonalens syn på genus och missbruksfrågor

Sammanfattning: Denna studie fokuserar på att med ett genusperspektiv belysa stödboendepersonals syn på missbruksproblematik och sitt arbete. Två boenden i Norrlandsregionen valdes ut. Ett av boendena blev det primära boendet som undersöktes mer djupgående och det andra boendet användes för att få en annan infallsvinkel. Studien har en abduktiv ansats och kvalitativa intervjuer användes som utgångspunkt. Fem individer med socionomutbildning intervjuades. Dessa arbetade på stödboenden för missbrukare i en större kommun i Norrlandsregionen. Resultaten visade på att kvinnor var mer utsatta än män i missbruket. Kvinnorna framställdes som sköra individer som behövde skyddas. En missbrukande kvinna blev hårdare bedömd av samhället och därmed dubbelt utsatt. Arbetet med de olika könen såg olika ut på vissa punkter. På boendet för kvinnor sågs återfall som en naturlig del av tillnyktringsprocessen medan det på det manliga boendet var nolltolerans mot återfall. På det kvinnliga boendet fanns det endast kvinnlig personal. Detta förklarades genom att män skapade oro bland kvinnorna. Personalen eliminerade denna oro samt riskmoment genom att inte anställa män. I det stora hela skulle man kunna beskriva den sammanfattade bilden av missbruk och missbruksproblematik som något som skulle kunna drabba alla oavsett kön, klass och etnicitet enligt stödboendepersonalen. Majoriteten av intervjupersonerna såg missbruket som ett sjukdomstillstånd men det sågs också som ett tillstånd som framkom som en brist på skyddsaspekter.