Modeller vid Portföljutvärdering: En fråga om fördelning

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att med hjälp av exempel och illustrationer förklara och klargöra tillvägagångssättet för Amin och Kat’s version av Dybvig’s Pay-off Distribution Pricing Model samt Keating och Schadwick’s Omegafunktion. Vidare ämnas Pay-off Distribution Pricing Model, Omegafunktionen, Sharpekvoten, Jensen’s Alpha och Treynor-index beräknas på icke-normalfördelade distributioner i form av avkastningar på hedgefonder samt normalfördelade avkastnings-distributioner på aktiefonder. Resultaten från dessa beräkningar kommer att rankas och jämföras främst genom att söka observera likheter och olikheter. Då denna undersökning rör ett relativt nytt ämne ämnar vi även bidra till grund för fortsatt forskning inom området. De två nyare alternativa utvärderingsmodellerna Pay-off Distribution Pricing Model och Omegafunktionen presenteras och deras tillvägagångs- och tillämpningssätt förklaras och illustreras. Med insamlade data från 16 svenska hedgefonder och 16 svenska aktiefonder undersöks de alternativa modellerna och jämförs med traditionella utvärderingsmått. Rankningar för samtliga mått och fonder genereras och jämförs. Trots det arbete som lagts ner på att förtydliga och förklara de alternativa modellerna är dessa fortfarande otympliga att använda. Jämförelse mellan de olika utvärderingsmåttens rankningar är svårt då de tar hänsyn till olika faktorer eller skiljer sig i hur de påverkas av faktorerna. Klart är att skillnaderna mellan de olika utvärderingsmodellerna ökar markant då de tillämpas på icke-normalfördelade portföljer. Omegafunktionen ter sig som den modell som är enklast att ta till sig teoretiskt. Modellen är enkel att visualisera och det ligger en intuitiv förståelse i dess utformning. Pay-off Distribution Pricing Model är i grunden enkel att förstå dock är den inte lika intuitiv när det kommer till förståelsen om hur den hanterar högre moment.