Mjölken, blodet och det andra : Förlossningsskildringar i samtida svensk skönlitteratur

Sammanfattning: Barnafödande är ett komplicerat och mångfacetterat ämne. Att föda är både en högst privat, intim upplevelse och en kulturell och politiskt kodad händelse. Hur ett samhälle behandlar sin födande befolkning beror på politik, normer och ideal som sträcker sig längre än den födande individen. En förlossningsberättelse är unik då den existerar i tvärsnittet mellan det privata och det publika, vilket gör den ett intressant ämne för litterära studier. Denna masteruppsats är en undersökning av förlossningsskildringar i samtida svensk skönlitteratur. Materialet för uppsatsen är tre svenska romaner som alla publicerades år 2021 – Bära Frukt av Emilia Millares, Vård, skola och omsorg av Linn Spross och Den stora kyrkan av Tove Folkesson. Analysen utgår från tre centrala teman; hur kroppen och det kroppsliga gestaltas under förlossningsscenerna, hur sjukhuspersonalen porträtteras och om, och hur, barnafödande sammankopplas med uppfattningar om kvinnlighet. För att utföra studien vänder jag mig till Tess Cossletts Women Writing Childbirth: Modern discourses of Womanhood (1994) som huvudteori. Jag tar även stöd i Yi–Lin Yus Mother, She Wrote (2005) och Emily Martins The Woman in The Body: a cultural analysis of reproduction (1987). Det teoretiska ramverket ger insikt i de framträdande diskurser som omger förlossningar och moderskap, samt hur dessa kan gestaltas inom skönlitteraturen.  Analysen är uppdelad i tre kapitel, där varje roman analyseras separat. Varje analysdel är i sin tur uppdelad i tre delar, där varje sektion motsvarar ett av de tre temana kroppen, kvinnlighet och gestaltningar av vårdpersonal. Analysens resultat kan summeras med att kroppen porträtteras som att vara både en källa till kraft för den födande kvinnan, och som en separat enhet som agerar självmant utan att hon kan kontrollera den. Kroppen och dess reproduktiva funktioner beskrivs ofta med naturbildspråk och paralleller dras till barnafödande som en primitiv kraft, inneboende i kvinnan.  Detta förhöjs ytterligare genom att rollfigurerna söker matrilinjära kontakter, framför allt genom att återknyta till sina mormödrar. Vårdpersonalen porträtteras både som änglar som hjälper och guidar den födande kvinnan med sin expertis, samt som ett osympatiskt, opersonligt ”dem” som behandlar kvinnan mer som en bebisproducerande maskin än en person. Ingen av romanerna kan sägas ansluta sig till en specifik bild av förlossningar, i stället reproducerar och kritiserar de samtliga dominerande diskurser som medföljer graviditeter och barnafödande.