Den levda tråkigheten : En fenomenologisk undersökning av hur tråkighet kommer till uttryck i lärarvardagen

Sammanfattning: Detta är ett essäistiskt försök att fånga den flyktiga tråkigheten. Med fenomenologin som grund undersöks lärarens levda erfarenhet av tråkighet och hur den kommer till uttryck i hennes yrkesvardag. I skärningspunkten mellan två gestaltningar ur min lärarvardag, i filosofen Martin Heideggers tre former av tråkighet – uttråkad av, uttråkad med och djupgående tråkighet – och kultur- och utbildningsteoretisk forskning växer tre beskrivningar av 2020-talets lärare fram.  För det första består en del av lärarens yrkesvardag i att förhålla sig till en samtid där delar av hennes yrkespraktik digitaliserats och den administrativa bördan successivt ökat. Med utgångspunkt i litteraturvetaren Eran Dorfmans jämförelse mellan Heideggers uttråkad med och det Dorfman vill kalla för tråkighetsutmattning argumenterar jag för att tråkighetsutmattningen är en fjärde form av tråkighet. I det gestaltade mötet med kollegan Assar träder en lärarvardag fram som visar hur lärare dels verkar i ett tidsligt limbo där tiden är påträngande och ständigt beräknad, dels upplever en tomhet trots att vardagen hela tiden fylls med ett flöde av digital stimuli.  För det andra. Enligt Heidegger tvingar tråkigheten, framför allt den djupgående, oss till ett avbrott i vardagen och det han kallar för ”Mannet”, ett slags diffust ”de andra”. Den djupgående tråkigheten tvingar oss att lyssna till vårt autentiska jag och den vi skulle kunna vara. Sett ur en yrkespraktikers vardag undersöker jag hur relationen mellan tråkighet, ett autentiskt mer kreativt praktikerliv och min läraridentitet ser ut. Min undersökning visar bland annat att även om Mannet är starkt finns möjligheter till kreativa mikromotstånd för att värna om yrkesidentiteten. Men frågan är om motståndet är tillräckligt för att kunna nå en verklig autenticitet? Mot bakgrund av det som beskrivs i föregående avsnitt och i mötet med elever, kollegor och den egna läraridentiteten gör lärare etiska ställningstaganden. I det tredje avsnittet ges en beskrivning av relationen mellan tråkighet och de etiska ställningstaganden som lärare gör. Den bild som träder fram är komplex. Lärare gör många etiska val som ibland är motsägelsefulla. Som tidigare nämnts är Mannet starkt och för att lärare ska kunna värna om sin läraridentitet och göra kloka överväganden i mötet med elever – gestaltat i exemplet med eleven Pricken – behöver de gå samman för att bland annat kunna stå emot de krafter som förorsakar tråkighetsutmattning.