Uppsägning på grund av arbetsbrist - En analys utifrån modellen om det normativa fältet

Sammanfattning: I ett samhälle som ständigt utvecklas, och under en pågående lågkonjunktur, är arbetsbrist ett fenomen som verksamheter behöver kunna hantera. Föreliggande kandidatuppsats utgår från rättsdogmatisk metod för att undersöka hur uppsägning vid arbetsbrist regleras i svensk lagstiftning, främst i LAS, och kollektivavtal. Analysen fokuserar på hur olika delar av svensk lagstiftning och kollektivavtal påverkar dragningskraften hos de normativa grundmönstren, då mönstrens dragningskraft varierar inom rättsområdet. Vilka grundmönster som får starkast dragningskraft i respektive reglering undersöks därför. Modellen består av tre grundmönster: det marknadsfunktionella mönstret, skydd för etablerad position samt rättvis fördelning. Slutsatsen är att skydd för etablerad position har en starkare dragningskraft utifrån lagstiftning till följd av sist-in-förs-ut-principen. Kollektivavtal påverkar grundmönstren och beroende på hur avtalets regleringar ser ut varierar grundmönstrens dragningskraft i styrka. Det marknadsfunktionella mönstret har en något svagare dragningskraft inom lagstiftningen men får ofta en betydligt starkare dragningskraft i och med kollektivavtalens effekt. Orsaken är att kollektivavtal möjliggör avvikande regleringar från semidispositiva lagstiftningar, exempelvis i 22 § LAS, vilket kan vara fördelaktigt för verksamhetens effektivitet, marknadsposition och ekonomi. Rättvis fördelning har en svagare dragningskraft inom såväl lag som kollektivavtal. Mönstret har dock en viss dragningskraft när det kommer till åldersprioritering vid turordningens, när arbetstagarna har samma anställningstid.