Anhörigas upplevelse av stöd genom sjukdomsförloppet vid demenssjukdom.

Sammanfattning: Bakgrund: Allt fler kommer drabbas av demenssjukdom och fler anhöriga kommer påverkas av att bli vårdande anhörig. Tidigare studier har visat att anhöriga behöver stöd under den period som de vårdar sina närstående med demenssjukdom. Att vara anhörig till en närstående som är demenssjuk påverkar anhörigas hälsa och välbefinnande. Hälso- och sjukvårdspersonal finns tillgänglig under hela perioden: från diagnos till flytten till ett boende. Det har även noterats om vikten med informella personers stöd. Nationella riktlinjer finns sedan tidigare om att stötta och erbjuda utbildning till anhöriga i deras situationer, men det är oklart huruvida detta uppfylls. Hälso- och sjukvårdpersonal innehar kunskap men det noteras en brist på förståelse för den situation anhöriga befinner sig i såväl som vårdande anhörig i ordinärt boende som efter flytten till äldreboende. Syfte: Syftet med studien var att belysa anhörigas upplevelser av formellt och informellt stöd genom sjukdomsförloppet vid demenssjukdom.  Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie där sju anhöriga, som tidigare varit vårdande anhöriga men som nu har närstående boendes på äldreboende, intervjuats. Intervjuerna var semistrukturerade och analys genomfördes med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att stöd och utbildning inte endast behövs i början av demenssjukdomen när diagnos ställs utan är något som kontinuerligt behöver erbjudas under processens gång och ges till anhöriga. Ett stöd var av vikt även efter flytten till ett boende. Det framkom även att kommunikation och kompetensutveckling i form av utbildning kring demenssjukdomen är en viktig del för att kunna förbättra relationen mellan hälso- och sjukvårdspersonal och anhöriga. Brist på kommunikation och en dålig relation mellan anhöriga och hälso- och sjukvårdspersonal ledde till psykisk ohälsa och lidande för anhöriga. Informellt stöd i form av grannar och familj var av stor betydelse för anhöriga. Slutsats: Det finns en viktig del som specialistsjuksköterska/sjuksköterska kan göra vilket var bland annat att ge kunskap till anhöriga och till personal om demenssjukdom under hela processen. Det kan förbättra ett bemötande och skapa en god relation med anhöriga, men det kan även ge mer kvalité till vården och genom detta ge trygghet till anhöriga. Genom tillämpning av relationscentrerad vård tillsammans med personcentrerad vård kan det ge stöd och delaktighet till anhöriga. Det var viktigt att stödet var individualiserat för anhöriga och att hälso- och sjukvårdspersonal får en förståelse för deras situation och de känslor de har.