Triaden som bevis för skakvåld - En undersökning av domstolarnas bevisvärdering efter NJA 2014 s. 699

Sammanfattning: Länge ansågs en triad av symtom, bestående av blödning under den hårda hjärnhinnan, ögonbottenblödning och hjärnpåverkan, innebära att ett barn hade blivit skakat. Triaden uppfattades även av svenska domstolar som stark bevisning för att ett barn blivit skakat och det finns flera fall där den tilltalade dömts med enbart triaden som bevisning. Anledningen till detta är att de experter som hördes i målen var överens om att symtomen kunde förklara uppkomstsättet. Under början av 2010-talet började dock triaden som bevis för skakvåld att ifrågasättas och det bildades två läger inom forskarvärlden. I oktober 2014 kom Högsta domstolen med ett avgörande, NJA 2014 s. 699, som helt gick emot den praxis som tidigare funnits rörande skakvåld. I rättsfallet kom HD fram till, med hänvisning till en systematisk litteratur-översikt som SBU höll på att genomföra om just med vilken säkerhet triaden kan förklaras av skakvåld, att triaden i princip inte ensamt kunde bevisa att skakvåld ägt rum. HD uttalade att det krävs att slutsatsen vilar på en vetenskaplig ståndpunkt som det finns mycket starka belägg för samt att det i praktiken måste vara uteslutet att det finns någon alternativ förklaring. Även SBU kom i sin rapport fram till att det fanns otillräckligt vetenskapligt stöd för att bedöma den diagnostiska träffsäkerheten av triaden för att identifiera skakvåld samt att det fanns begränsat vetenskapligt underlag för att triaden och därmed dess delkomponenter kan förekomma vid skakvåld. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att se hur skakvåld och triaden behandlas i domstolarna idag, efter NJA 2014 s. 699, samt att undersöka vilken betydelse och vilka konsekvenser HD:s uttalanden har fått. I uppsatsen diskuteras även om domstolarnas bevisvärdering är acceptabel eller om den kan förbättras. Av den rättsfallsundersökning som görs i uppsatsen kan slutsatsen dras att det efter NJA-fallet i princip bara meddelas slutligt friande domar i mål om skakvåld. Tillsammans med en bayesiansk utvärdering av NJA 2014 s. 699 och ett senare hovrättsfall tyder detta på att triaden i princip inte får någon betydelse alls numera. Det går även att dra slutsatsen att det verkar finnas en svårighet i att kombinera medicinsk bevisning bestående av triaden med annan typ av bevisning samt att domstolen slentrianmässigt behandlar triaden som en helhet och inte ser till omständigheterna i det specifika fallet. Utifrån principen om fri bevisföring och bevisvärdering skulle denna utveckling av många anses icke acceptabel, då det verkar som att domstolarna nu inte gör en självständig och fri värdering av bevisningen. HD:s uttalanden har uppenbarligen fått stora konsekvenser när det kommer till hur de lägre instanserna dömer, något det går att argumentera för att HD borde ha förutsett. Vad gäller vilka intressen som får företräde i skakvåldsfall kan slutsatsen dras att barnets intresse av att inte bli utsatt för våld i sitt eget hem har hamnat i skymundan till förmån för intresset av att vårdnadshavaren inte ska bli oskyldigt dömd. Då det största problemet verkar vara att domstolarna inte klarar av att hantera bevisningen på ett självständigt sätt skulle en lösning kunna vara att domstolarna lär sig att använda bayesianska nätverk. Genom dessa skapas ett medvetande om vilka överväganden och antaganden som görs vid bevis-värderingen. Även om triaden oftast inte ensam kan nå upp till beviskravet i brottmål måste den ges en viss beviskraft som kombinerat med annan bevisning kan leda till fällande domar. Det behöver ske en förändring i det sätt på vilket domstolarna idag på ren rutin bortser från triaden som bevis för skakvåld.