Rätten till anticipatoriskt självförsvar - eller inte?

Sammanfattning: Den här uppsatsen behandlar frågan om det finns en rätt till anticipatoriskt självförsvar inom folkrätten. Terroristattacken mot USA 11 september 2001 väckte frågan om vilka legala medel det fanns för att förhindra liknande attacker i framtiden. Det existerade redan en rätt till självförsvar för stater men det började flitigt debatteras kring huruvida den fick användas i preventivt syfte. För att undersöka det anticipatoriska självförsvarets rättsliga status tittar jag både på FN-stadgans regleringar samt den internationella sedvanerätten. FN-stadgan innehåller ett allmänt våldsförbud som huvudregel i art. 2(4) och ett undantag från detta för staters naturliga rätt till självförsvar i art. 51. Art. 51 är rätt klar i sin ordalydelse om att det krävs en väpnad attack för att rätten till självförsvar ska aktualiseras och utesluter då en rätt till ett preventivt självförsvar. De tveksamheter som finns rör vad som egentligen innefattas i en stats naturliga självförsvarsrätt men de flesta stater och organisationer verkar vara överens om att anticipatoriskt självförsvar inte kan tolkas in i artikeln. Inom den internationella sedvanerätten får man titta både på statspraxis, som ska vara allmän, relativt utbredd i tiden samt i huvudsak sammanhängande, och opinio juris, som innebär att praxis måste vara godtagen såsom gällande rätt av världens stater. USA använde sig av preventivt självförsvar i de två militära aktionerna Operation Enduring Freedom (2001) i Afghanistan och Operation Iraqi Freedom (2003) i Irak. Det intressanta blir här att se hur andra stater ställde sig till detta, om de godtog det såsom gällande rätt. Operationerna fick varierande stöd vilket gör att det är svårt att säga att det har blivit en accepterad form av självförsvar inom den internationella sedvanerätten. Diskussionen kring ämnet utgörs av både rättsliga, moraliska och politiska argument. Det framhålls att vi idag möter nya hot i form av terroristgrupper och massförstörelsevapen, vilka kräver nya metoder för att bemötas. Dock påpekas också vikten av restriktiv våldsanvändning och det missbruk ett anticipatoriskt självförsvar skulle kunna leda till. Dagens regleringar i form av FN-stadgan och den internationella sedvanerätten ger inget klart svar på frågan om det idag existerar en rätt till anticipatoriskt självförsvar men min slutsats är att det i dagsläget är en form av självförsvar som inte kan sägas vara accepterat utifrån vare sig FN-stadgan eller den internationella sedvanerätten.