När barn under 15 år misstänks för brott – hur utreds och fastställs skuldfrågan?

Sammanfattning: Hanteringen av barn som misstänks för brott har varit ett omdebatterat ämne under de senaste åren, särskilt efter att det så kallade Kevinfallet uppmärksammades i media under 2017. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om, och i så fall hur, skuldfrågan utreds och fastställs när barn under 15 år misstänks för brott. Vidare har syftet varit att undersöka vilka centrala intressen som prioriteras i dagens gällande regelverk och hur den nuvarande debatten förs kring ämnet. En rättsanalytisk metod och ett rättssäkerhetsperspektiv har använts vid genomförandet av undersökningen. Barn under 15 år är enligt svensk rätt inte straffmyndiga och kan således inte få någon straffrättslig påföljd. Det är heller inte möjligt att föra en sedvanlig förundersökning eller att väcka åtal när det rör sig om barn. Istället är det möjligt att bedriva en utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL, och en bevistalan enligt 38 § i samma lag. Det primära syftet med att utreda barn som misstänks för brott är att klarlägga behovet av sociala insatser. Däremot ska även hänsyn tas till målsägandes intresse av att brottet blir utrett, samhällets intresse av att det blir klarlagt kring vad som ägt rum och allmänna rättssäkerhetsaspekter. Det synes inte vara avsikten att fastställa skuldfrågan när utredningar avseende barn bedrivs. Skuldfrågan kan utredas i domstol genom en bevistalan, men denna typ av talan förs ytterst sällan i praktiken. Utifrån det undersökta materialet kan det konstateras att nuvarande regleringar innefattar en del oklarheter. Det finns en klar vilja i den nuvarande debatten att se över systemet, främst med anledning av att öka rättssäkerheten för misstänkta barn men även för att komma till bukt med gängkriminaliteten. Samtidigt poängteras att straffmyndighetsåldern ska bibehållas och att det inte ska handla om att bestraffa barn.