Kontaktprincipen och kontinuitetsprincipen vid vårdnadstvister - Rättsutvecklingen och en jämförelse med FN:s barnkonvention

Sammanfattning: I svensk lag stadgas att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § FB). Barnets bästa är en viktig, övergripande princip, men den är svår att definiera och domstolen måste därför göra en individuell bedömning i varje enskilt fall. För att bedöma vad som är bäst för ett barn i en vårdnadstvist undersöker domstolen omständigheter som barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar och barnets behov av stabilitet och kontinuitet. Dessa principer kallas kontaktprincipen och kontinuitetsprincipen, och det är dessa principer jag behandlar i uppsatsen. Jag undersöker hur principerna utvecklats under de senaste 30 åren. I lagen kan man se en förändring som gått alltmer mot ett starkare barnperspektiv och i praxis tycks utvecklingen ha lett till att kontaktprincipen fått större betydelse. Kontaktprincipen och kontinuitetsprincipen kan lätt hamna i konflikt med varandra. Om en förälder hindrar kontakten mellan ett barn och den andra föräldern skapar detta ett problem, eftersom barnet har sin stabilitet och kontinuitet hos den förälder som motverkar kontakten. Samtidigt har barnet ett behov av kontakt med båda föräldrarna, som inte går att uppfylla utan att det blir en stor omställning för barnet. Detta leder till att många barn riskerar att förlora kontakten med ena föräldern pga. den andra förälderns motverkande i de fall kontinuitetsprincipen anses väga tyngre än kontaktprincipen. Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter år 1990. Konventionen ställer krav på Sveriges lagstiftning och svenska domstolars tillämpning i vårdnadstvister. I uppsatsen undersöker jag hur väl svenska domstolars tillämpning av kontinuitetsprincipen och kontaktprincipen uppfyller konventionens krav angående barnets bästa.