Perspektiv på digital relationskompetens : Analys av lärares strategier för att stödja utbildningsrelationer i digitala lärmiljöer

Sammanfattning: Studien syftar till att öka kunskapen om lärares digitala relationskompetens samt bidra till utveckling av praktik och teori inom relationell pedagogik i digitala lärmiljöer. I studien analyserades kvalitativa enkätsvar från 123 lärare och lärarstudenter i Sverige och Finland  angående hur de uppfattade att de kunde stödja relationer mellan lärare och elev i distansundervisning. Resultaten analyserades först fram induktivt i en reflexiv tematisk process. Därefter användes de som underlag i ett andra abduktivt analyssteg tillsammans med metoden perspektivskifte. Syftet var att undersöka i vilken utsträckning två relationella teorier som utgår från fysisk lärmiljö kan tillämpas för att förstå relationell lärarpraktik i digitala lärmiljöer. De teoretiska koncept som analyserades var Aspelins (2018) respektive Juul och Jensens (2003) modeller för lärares relationskompetens. Resultaten tematiserades i kategorierna kommunikation, närvaro och bemötande och visade att lärarens  kommunikativa kompetens är primär för relationsbygge i digitala lärmiljöer. Kompetensen omfattar förmågor som att lyhört hantera synlighet och bemötande, bemästra det digitala språket samt  skapa en känsla av närvaro, gemenskap och trygghet. Kommunikativ kompetens påverkar även inkludering och integritet. Mer forskning behövs för att förstå synlig och osynlig närvaro i digitala lärmiljöer ur både lärarens och elevens perspektiv.  Det framgick av resultaten att distanslärare lånar relationella bemötandehandlingar från fysiska lärmiljöer. Digital relationskompetens framträder därför inte som ett eget kompetensområde. Mer kunskap behövs om affordanser för relationsskapande i digitala lärmiljöer. Även undersökningar som visar vad som verkligen begränsar digitala lärmiljöer behövs, för att undvika att praktiken fastnar i allmänna antaganden som hindrar nyskapande och tillvaratagande av digitala lärmiljöers möjligheter. Analysen visade att de två teoretiska modellerna fungerade som övergripande, och delvis normerande stöd, för att förstå distanslärares relationella praktik. En vidareutveckling av teoretiskt stöd anpassat för relationskompetens i digitala lärmiljöer samt en kartläggning av kognitiva och emotionella behov hos olika kategorier av distanselever, kan underlätta för framtida forskning och utveckling av relationell praktik i digitala lärmiljöer.  Studiens övergripande upptäckt var att lärarna beskriver vad, snarare än hur, de gör för att stödja relationer mellan lärare och elev i distansundervisning. Slutsatsen är att det saknas en yrkesvokabulär för att uttrycka de relationella färdigheter som lärare använder i digitala lärmiljöer. Därför rekommenderas att en begreppsapparat utvecklas som sätter ord på lärares digitala relationskompetens.