Att ta tillvara högläsningens potential i undervisningen : en studie om några lärares förhållningssätt till högläsning som didaktiskt redskap i årskurs F–3

Sammanfattning: Studiens syfte är att nå fördjupad kunskap kring några lärares allmänna förhållningssätt till högläsning som didaktiskt redskap och deras beskrivningar av hur de implementerar sådana förhållningssätt i sin praktik i årskurs F–3. Studien har en kvalitativ ansats där fem semistrukturerade intervjuer genomförts med verksamma lärare i årskurs F–3. Som teoretiskt ramverk har jag valt Vygotskijs sociokulturella perspektiv och Bakhtins dialogteori, vilka båda pekar på vikten av socialt samspel och dialog vid inlärning. Högläsningssituationens lärandepotential knyts till dessa perspektiv. Empirisk forskning ger gott stöd för högläsning som didaktiskt redskap och betonar dess lärandepotential. För att förverkliga den potential som högläsning har krävs dock att läraren ser högläsning som ett användbart didaktiskt redskap. Högläsning anges inte som metod i lärandeprocessen i kursplanen för svenska eller i läroplanens tredje del gällande förskoleklassen. Resultatet visar att lärarna har ett intresserat förhållningssätt till högläsning. De betonar särskilt de positiva effekter högläsningen har för elevernas språkutveckling. Lärarna använder lässtrategier och arbetar i olika grad med texter. Vidare ser de en kompensatorisk potential i högläsningssituationen där språksvaga elever stimuleras. Kontakten med litteratur genom högläsning vidgar också världen för eleverna menar lärarna och kan öka elevernas läslust. Lärarna är måna om att tillvarata elevernas intressen vid val av bok, men högläser nästan uteslutande skönlitterära texter. Vidare framkommer det av intervjuerna att socialt samspel och dialog inte ges en framträdande roll. Inte heller systematiserar man sin högläsningsundervisning i någon högre utsträckning och i något fall ses högläsning som en avkopplande stund. Resultatet visar också att lärarna inte explicit kopplar sin högläsning till läroplanen.