Ung och oansvarig - en kritisk analys om ungdomsrabattens slopande fyller tilltänkt funktion

Sammanfattning: Ungdomsbrottslighet är ett sedan länge aktuellt och omdiskuterat ämne. Straffreduktionen för unga lagöverträdare, speciellt i åldern 18–20 år, har längre kritiserats för att vara alltför tam och inte ta offrens behov av upprättelse i tillräckligt stor åtanke samt att strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Den massmediala bilden är att ungdomsbrottsligheten ökar och blir allt grövre, där nätverkskriminaliteten spelar stor roll. Ungdomar ses som formbara och sårbara individer, samtidigt porträtteras de som empatilösa individer som medvetet kränker sina medmänniskors egendom och rättigheter. Den 1 januari 2022 togs straffrabatten bort för unga lagöverträdare mellan 18 och 20 år vid allvarlig brottslighet. Samtidigt infördes möjligheten att döma lagöverträdare i samma ålder till livstids fängelse. Ändringen medförde att alla över 18 års ålder som begår allvarlig brottslighet döms till både lika stränga straff och samma påföljder. Diskussionen kring lagändringen har varit relevant under flera år vilket väcker frågan varför det infördes först nu? Uppsatsen kommer bland annat att besvara denna frågeställning utifrån en kritisk analys av införandet av lagändringen i fråga. Påföljdssystemet baseras på enhetlighet, proportionalitet och straffreduktioner för de som inte fullt ut förstår sitt eget handlande; bland annat unga och psykiskt sjuka. När straffrabatten för unga lagöverträdare togs bort framstår rättssystemet inte längre som lika enhetligt och stora tröskeleffekter bland unga lagöverträdare infördes. Detta väcker frågan om formbarhet, rehabilitering och återanpassning i samhället. Påföljdssystemet influeras framförallt av att straffet ska stå i proportion till brottets allvarhetsgrad. Utöver detta finns inslag av allmän- och individualprevention, vedergällning och behandlingstanken. Det anses vara mänskligt att fela, framförallt för unga som fortfarande utvecklas till vuxna, ansvarstagande individer. Gruppen anses mer sanktionskänslig, mer mottaglig för grupptryck och risken att en kriminell identitet och sedermera karriär inleds anses vara större. Dessa antaganden bygger på de psykologiska och psykosociala samt biologiska antaganden att det finns en basal skillnad mellan unga och vuxna individer. Det finns även både erfarenhets- och evidensbaserat stöd för detta, vilken den förra ordningen byggde på. Det ökade fokuset på brottsofferperspektivet, det dödliga skjutvapenvåldet i kriminella kretsar och ett förändrat allmänt rättsmedvetande har dock förändrat uppfattningen vilket har utmynnat i lagändringen i fråga. Genom att analysera materialet identifieras problemområden där särbehandlingen, och sedermera även borttagningen därav, inte tillgodoser de bestraffningsideologier, principer och intressen som utövar inflytande på påföljdssystemet. Detta är allt från proportionalitetsprincipen till ekvivalensprincipen, från allmän- och individualprevention till vedergällning och rehabilitering. Vidare kommer de uppstådda tröskeleffekterna att analyseras. Slutsatsen blir att borttagandet av straffrabatten kan vara relevant ur visst perspektiv, men att det inte lär få önskad effekt och till och med riskerar agera kontraproduktivt.