Är tvångsarbete kriminaliserat? En undersökning av arbetskraftsexploatering utifrån svensk straffrätt

Sammanfattning: I medierna förekommer ofta beskrivningar av utländska arbetstagare som blir utnyttjade av sina arbetsgivare på ett graverande sätt. Exempel på detta har varit de thailändska bärplockarna i Norrland och den kinesiska kock i Malmö som tvingades arbeta fram till att han kollapsade. Eftersom tvångsarbete är ett dolt fenomen utgör dessa fall förmodigen toppen på ett isberg. Tvångsarbete är inte explicit kriminaliserat utan är straffbelagt inom ramen för människohandelsparagrafen (4 kap. 1 a § BrB). Däremot finns det inga fällande domar för människohandel i arbetskraftssyfte, trots att straffbudet varit gällande sedan 2004. Endast tre fall av människohandel för tvångsarbete har hittills blivit prövade i svenska domstolar. Att döma av antalet misstänkta fall som beskrivs i medierna torde det förekomma en enorm skillnad mellan det presumtiva antalet fall i Sverige och det ringa antalet lagföringar. Man kan ställa frågan om den straffrättsliga reglering som är gällande idag är lämplig i förhållande till den verkliga problembilden avseende tvångsarbete. Syftet med denna uppsats har varit att utvärdera om den svenska strafflagstiftningen är tillräckligt effektiv när det kommer till att lagföra tvångsarbete. Medelst sex fallstudier, baserade på intervjuer med fackombud och polis, har det undersökts hur arbetskraft exploateras i Sverige. På dessa fall har sedan tillämpliga straffbud applicerats och resultatet har diskuterats. Mot bakgrund av den beskrivna problembilden har det därefter i analysen utvärderats om den straffrättsliga lagstiftningen är utformad på ett lämpligt sätt. Med begreppet arbetskraftsexploatering förstås en situation som kännetecknas av faktorer som att arbetet är hårt och smutsigt, att det är långa arbetsdagar och att det utbetalas en mycket låg lön. Emellertid krävs det något mer för att en situation ska betraktas som tvångsarbete. Enligt ILO som definierat begreppet innebär det att arbetet utförs ofrivilligt och under hot om bestraffning. En arbetstagare som blivit bedragen att ta en anställning kan inte anses ha gjort ett frivilligt val. För att få arbetstagaren att arbeta mot sin vilja och hindra denne från att lämna arbetet använder arbetsgivaren en mängd olika tvångsmedel. Dessa kan vara subtila, psykologiska och svåra att upptäcka för en utomstående betraktare. Bland metoderna hittar man beslagtagande av pass, påhittade skulder, begränsningar av rörelsefriheten, direkta eller underförstådda hot av olika slag eller hot om avslöjande för myndigheter. I vissa fall förekommer även våld eller sexuellt våld. Det utmärkande för tvångsarbetet är det mycket ojämlika maktförhållande som råder mellan arbetstagare och arbetsgivare. Fallstudierna visar att arbetskraftsexploateringen i Sverige sker under många olika former. Det är svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan vad som är tvångsarbete och vad som inte är det. Bland de redovisade fallen finns exempel från bygg-, jordbruks-, transport-, och restaurangsektorn. Dessutom studeras ett par fall där papperslösa blivit utnyttjade. Fallen går att dela in i tre olika grader. I den första graden finns de fall där endast exploateringsfaktorer uppträder. Detta är inte att betrakta som tvångsarbete. I den andra graden förekommer exploatering men utöver detta har arbetsgivaren använt tvångsmedel för att disciplinera sina anställda. Här är fallen mer svårbedömda. I den tredje graden hittar man de fall där arbetstagaren också har blivit vilseledd vid rekryteringen. Alternativt har en arbetstagares utsatta belägenhet utnyttjats vid rekryteringen. Dessa fall går att definiera som tvångsarbete. Här återfinns också de två fall i studien som är tydliga resultat av en traffickingprocess. Prövningen av rekvisiten i 4 kap. 1 a § BrB på dessa fall har visat sig problematisk och detta har belyst en rad svagheter med paragrafen. Det huvudsakliga problemet med människohandelsparagrafen är att den straffbelägger en rad handelsåtgärder, tänkta att ingå i den transportkedja som förflyttningarna av offren utgör. De otillbörliga medlen (olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av utsatt belägenhet) ska för straffansvar ha använts till att förmå offret att underkasta sig handelsåtgärden. Tidigare rättsfall och fallstudierna i uppsatsen visar dock att det vid tvångsarbete i regel är en arbetsprestation som gärningsmannen försöker få offret att utföra med hot eller påtryckningar. Människohandelsbrottet däremot tar helt sikte på handelskedjan, inte på själva exploateringen och hur den gestaltar sig. Indikatorer som beslagtagna pass, skuldförhållanden, subtila frihetsinkränkningar, lönemanipulationer och andra av forskningen identifierade tvångsmedel borde istället vara avgörande vid domstolarnas bedömning. I och med att människohandelsbrottet är tänkt att kriminalisera angrepp på offrets frihet innebär detta också att rättstillämparens fokus riktas alltför mycket mot frihetsaspekten. Domstolarna lägger stor vikt vid om offren varit direkt frihetsberövade, exempelvis genom inlåsning. Detta leder till friande domar då offer för tvångsarbete oftast är frihetsberövade på mer subtila sätt. De utsatta är långt hemifrån och i en främmande kultur, de kan inte språket och har oftast varken pengar eller resurser att ta sig hem. Vidare visar den internationella forskningen att tvång oftast utövas genom psykologiska eller underförstådda hot. Bristen på kunskap hos domstolarna kan vara en förklaring till varför det fokuseras på tydliga, yttre omständigheter när frihetsaspekten bedöms. Inte alla fall av tvångsarbete är ett resultat av en traffickingprocess. Många gästarbetare har tagit en anställning frivilligt i hopp om att tjäna pengar och förbättra sin levnadsstandard. Deras utsatthet kan göra att arbetsgivaren gradvis pressar dem allt längre in i en situation som slutar i ett tvångsarbete. Den enda handelsåtgärd som då har förekommit är rekrytering. Teoretiskt sett kan alltså ett fall av tvångsarbete, där något otillbörligt medel inte har använts vid rekryteringen, helt falla utanför det straffrättsliga området. Ocker torde vara det brott som ligger närmast till hands efter människohandel. Om en arbetsgivare utnyttjar en arbetstagares trångmål till att betala en extremt låg lön i förhållande till utförd arbetsprestation kan ansvar för ocker föreligga. Även bedrägeriparagrafen kan bli tillämplig. Oftast vilseleds en arbetstagare om lönen vid rekryteringen och om arbetsprestation sedan utförs kan det uppstå en förmögenhetsskada. Dessa brott har emellertid mycket låga straffskalor och avskräcker sannolikt inte i tillräckligt stor utsträckning från den lukrativa hantering som tvångsarbete innebär för en arbetsgivare. Det kan konstateras att tvångsarbete inte är straffbelagt på ett tillräckligt effektivt sätt i svensk rätt. Istället bör man bryta ut tvångsarbete och straffbelägga det i en egen paragraf. Alternativt kan man straffbelägga handelsåtgärderna och exploateringssituationen parallellt, men samtidigt separat, enligt utformningen i den norska människohandelsparagrafen.