Bevisanvändarförbud eller fri bevisföring, det är frågan - En studie av de brottsbekämpande myndigheternas rätt att använda överskottsinformation som bevis mot en brottsmisstänkt i en rättegång, med beaktande av den misstänktes rätt till en rättvis rätteg

Sammanfattning: Den svenska straffprocessrätten präglas av principen om fri bevisprövning, en allmän rättsprincip som innefattar såväl fri bevisföring som fri bevisvärdering. Principen om fri bevisföring innebär att all bevisning, oavsett hur beviset framkommit, får användas mot en brottsmisstänkt i en rättegång. Detta innebär att även bevis som åtkommits på lagstridig väg får användas i den nämnda situationen. För att staten på ett så effektivt sätt som möjligt ska kunna övervinna brottslighet har de brottsbekämpande myndigheterna olika medel att tillgå. Hemliga tvångsmedel är samlingsbegreppet på ett flertal åtgärder som, under vissa lagstadgade förutsättningar, får användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att utreda brott. Hemliga tvångsmedel utgörs av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, kvarhållande av försändelse och hemlig dataavläsning. Vid de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel framkommer i regel information angående brottslighet som inte har något direkt samband med det brott som legat till grund för beslutet om den hemliga tvångsåtgärden. Sådan information kallas överskottsinformation. I 27 kap. 23 a § 1 p. RB stadgas att överskottsinformation, som framkommit vid användningen av hemliga tvångsmedel, får användas för att utreda det nyupptäckta brottet under förutsättning att ”det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte leder till endast böter”. Bestämmelsen innebär således en begränsning av de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att använda överskottsinformation. Under förutsättning att bestämmelsen ska tolkas som att det även är förbjudet att använda överskottsinformationen som bevisning innebär det att principen om fri bevisföring och nyss nämnda bestämmelse säger emot varandra. Syftet med uppsatsen är att utreda korrelationen mellan den nämnda tolkningen av begränsningen i 27 kap. 23 a § 1 p. RB och principen om den fria bevisföringen, med beaktande av den misstänktes rätt till en rättvis rättegång och rätt till skydd för personlig integritet, för att utröna vilken regel som väger tyngst och därmed ska ges företräde framför den andra. Bevisning som åtkommits genom tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling kan enligt praxis från HD och Europadomstolen förbjudas. Trots att bestämmelsen i 27 kap. 23 a § 1 p. RB skulle kunna tolkas som en begränsning av principen om fri bevisföring är min slutsats att bevisning i form av överskottsinformation får användas mot en brottsmisstänkt i en rättegång. Trots att begränsningen i 27 kap. 23 a § 1 p. RB i dagsläget inte ska ses som ett bevisanvändarförbud och principen om fri bevisprövning fortfarande står stadigt inom den svenska straffprocessrätten finns skäl, enligt min mening, att i framtiden överväga ett införande av ett förbud mot att använda överskottsinformation som bevis i en brottmålsrättegång.