Brottsoffrets roll i straffrätten - En kritisk studie av den svenska straffrätten ur ett brottsofferperspektiv

Sammanfattning: Brottsoffret har sedan det introducerades som ett begrepp på 1970-talet allt mer kommit att dominera den politiska och akademiska debatten kring brott och straff. Mitt syfte med den här uppsatsen är att ur ett kritiskt perspektiv granska den svenska straffrätten ur ett brottsofferperspektiv. Vem är brottsoffret? Det finns ingen övergripande definition av vem brottsoffret är. En fråga som därför uppkommer är vem som ska vara i centrum för lagstiftning som riktar sig till brottsoffret. Nils Christie har genom att lansera begreppet ”det idealiska brottsoffret” tagit upp problematiken. Den vi ofta har i åtanke när vi tänker på brottsoffret är det svaga, utsatta offret som är i behov av vår hjälp. Under de senaste decennierna har en explosionsartad utveckling av lagstiftning som sätter brottsoffret i centrum ägt rum. En välgenomtänkt uppdelning som Henrik Tham gör och som jag har använt mig av i den här uppsatsen är mellan lagstiftning som riktar sig till enskilda grupper av brottsoffer och lagstiftning som riktar sig till brottsoffer i allmänhet. Hur man bäst anlägger ett brottsofferperspektiv inom straffrätten råder det delade meningar om. Monica Burman föreslår att utgångspunkten bör vara att brottsoffret ska få chansen till upprättelse. Förespråkare för den reparativa juridiken hävdar att rättsprocessen måste föras tillbaka till parterna, brottsoffret måste därmed få en starkare ställning i förfarandena under rättsprocessen. Den terapeutiska juridiken gör gällande att man bäst tar hänsyn till brottsoffret genom att föra in mer beteendevetenskapliga discipliner i juridiken. Per Ole Träskman står för mer traditionell syn på brottsoffret, han menar brottsoffret har tillåtits att ta för mycket plats. Enligt Träskman är rättegången på väg att bli en privat konflikt mellan brottsoffret och gärningsmannen. Mycket av den lagstiftning som har skett under de senaste 10-20 åren har riktat sig till enskilda grupper av brottsoffer. Jag tror att utvecklingen behöver gå mot mer lagstiftning som riktar sig till brottsoffer i allmänhet. Jag tycker att brottsoffret behöver en tydligare roll under själva rättsprocessen, alla brottsoffer har rätt att känna att det man har blivit utsatt för blir taget på allvar. Jag håller dock inte med förespråkare för den reparativa rättvisan om att vi helt bör föra tillbaka processen till parterna. Det skulle strida mot hela vår straffrättsideologi om rättvis proportionalitet. Jag tror också att vi som jurister måste bli bättre på att föra in mer beteendevetenskapliga discipliner i vårt juridiska tänkande.