Anestesisjuksköterskan och neuromuskulär monitorering inom dagkirurgi. En enkätstudie

Sammanfattning: Bakgrund: Läkemedelsgruppen muskelrelaxantia är vanligt förekommande i samband med anestesi och kirurgi. Nivån av muskelrelaxantia bör övervakas med hjälp av neuromuskulär monitorering för att undvika restkurarisering. Restkurarisering kan framför allt ge respiratorisk påverkan och nedsatt förmåga hos patienten att skydda sin luftväg vilket kan ge allvarliga konsekvenser postoperativt. Flertalet studier samt författarnas egna observationer visar att anestesisjuksköterskan ibland väljer bort att använda rekommenderad monitoreringsmetod av muskelrelaxantians effekt. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskans förhållningssätt till neuromuskulär monitorering samt om neuromuskulär blockad monitoreras av anestesisjuksköterskan på patienter som fått icke-depolariserande muskelrelaxantia på enheter där dagkirurgisk vård utförs. Metod: Studien är en deskriptiv kvantitativ tvärsnittsstudie med en webbenkät som datainsamlingsmetod. Totalt tillfrågades 224 anestesisjuksköterskor på 14 olika operationsavdelningar som bedriver dagkirurgisk vård att delta i datainsamlingen. Av dessa valde 76 anestesisjuksköterskor att svara på enkäten. Dataanalys gjordes i programmet SPSS och resultatet presenteras som deskriptiv statistik. De öppna svarsalternativen från enkäten analyserades i form av en enkel tematisk analys. Resultat: Resultatet visar att drygt hälften av deltagarna alltid använder neuromuskulär monitorering när patienten fått icke-depolariserande muskelrelaxantia. Några deltagare använder neuromuskulär monitorering ibland medan några få aldrig använder det. Resultatet tyder på att vissa anestesisjuksköterskor prioriterar att använda neuromuskulär monitorering inför väckning och inte under hela narkosen. Majoriteten av deltagarna ansåg att patientsäkerheten försämras om neuromuskulär monitorering inte används. Slutsats: Studiens resultat visar att neuromuskulär monitorering inte alltid används enligt rådande evidens och att sättet anestesisjuksköterskan använder monitoreringen kan ha brister avseende patientsäkerhet. Författarnas resonemang landade i att omständigheter inne på operationssalen och eventuell brist på rutiner och riktlinjer skulle kunna påverka hur och om anestesisjuksköterskan använder neuromuskulär monitorering. Mer forskning krävs för att nå en mer samlad bild av problemområdet.