Sjuksköterskors erfarenheter av att ge råd och stöd till föräldrar, kring fysisk aktivitet i barnhälsovården : En kvalitativ studie

Sammanfattning: Bakgrund: Den fysiska aktiviteten minskar både globalt och nationellt, vilket bidrar till ökad risk för ohälsa. Lite drygt två tredjedelar av barnen uppnår inte rekommendationen om 60 minuters fysisk aktivitet per dag. Barnets fysiska aktivitetsnivå påverkas bland annat av socioekonomiska och demografiska skillnader. Tidigare studier visar att sjuksköterskor inom barnhälsovården [BHV] upplevde ett behov av att ge stöd och stärka föräldrar för att främja hälsosamma levnadsvanor. Inom barnhälsovården behöver distriktssköterskan arbeta nyanserat, ha en personlig relation till familjen samt vara flexibel i sitt sätt att ge råd och stöd och möta familjens behov på individnivå. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att ge råd och stöd till föräldrar gällande barns fysiska aktivitet inom barnhälsovården. Metod: Studien har en induktiv kvalitativ ansats. Datainsamlingen genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Åtta BHV-sjuksköterskor deltog i studien. En kvalitativ manifest innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman användes som analysmetod. Resultat: I resultatet framkom två huvudkategorier. Den första var Hinder och möjligheter där sjuksköterskorna beskrev bland annat tiden som ett hinder för att ge råd och stöd kring fysisk aktivitet men även att faktorer hos olika familjer påverkar behovet av råd och stöd. Det beskrevs även att mycket fokus lades på vilken typ av aktivitet som rekommenderades. Den andra kategorin var råd och stöd vilket innefattar att sjuksköterskorna hade olika förhållningsätt beroende på vilken familj de mötte och individanpassade besöket. De hade även olika verktyg för att ge individanpassade råd och stöd. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde att barn idag har svårare att utföra vissa motoriska moment än tidigare, och kopplade samman det med att den fysiska aktiviteten hos barn har minskat. Råd och stöd som ges anpassas utifrån individen. Generellt fokuserade sjuksköterskorna på att öka vardagsmotion och utevistelsen, för att inte familjens socioekonomiska förutsättningar skulle påverka möjligheterna till fysisk aktivitet.