Bibehållen skattesuveränitet eller överstatligt klimatsamarbete? - En studie av den svenska koldioxidskatten respektive ETS och rättsliga förutsättningar för, samt Sveriges politiska förhållningssätt till, en europeisk koldioxidskatt

Sammanfattning: Av rättsutredningar framgår att det finns stora likheter mellan den svenska koldioxidskatten och den europeiska handeln med utsläppsrätter. Särskilt deras funktioner som klimatpolitiska åtgärder i syfte att minska utsläpp av koldioxid utgör en gedigen grund för jämförelse, vilken är en utgångspunkt för uppsatsen. När ETS därutöver fyller en finansierande funktion för EU:s långtidsbudget, medan den svenska koldioxidskatten kvarstår som primärt en utsläppsminskningsåtgärd, väcks frågor av fiskal karaktär. Författarens slutsatser består för det första i att ETS som finansierande medel går längre än den svenska koldioxidskatten, trots att sådana medel traditionellt associeras med skatter. För det andra har Sverige, i och med accepterandet av ETS numera fiskala funktion, i praktiken godkänt överlåtande av ytterligare finansmakt åt EU. Steget till att därefter tolerera, eller till och med verka för, en överstatlig koldioxidskatt undersöks i texten. Mot bakgrund av konstaterandena ovan samt Sveriges önskan om ett långtgående och fördjupat internationellt klimatarbete där samarbete på EU-nivå särskilt lyfts fram, är författarens slutsats att steget mot en sådan skatt bör vara nära förestående. Det svenska motståndet mot densamma är emellertid kompakt. Ur EU:s primärrätt, och svensk konstitutionell rätt, söks efter möjligheten att införa en europeisk koldioxidskatt genom lagstiftning i form av antingen harmonisering via direktiv eller koldioxidbeskattning med gemensam uppbörd. Trots att uppsatsens definition av en koldioxidskatt är i enlighet med det sistnämnda alternativet, berörs båda delar. Regeringsformen tycks inte utgöra något hinder och i art. 192.2 och art. 113 FEUF respektive art. 48.7 EUF finns tydligt stöd på EU-nivå. Vidare tar EU-kommissionen vid ett flertal tillfällen fasta på dessa skrivelser i fördragen och lägger konkreta förslag på en unionsgemensam koldioxidskatt alternativt ändring av kravet på enhällighet vid omröstning i ministerrådet gällande skattefrågor. Ministerrådet är nämligen splittrat medan EU-parlamentet framstår som klimatpolitiskt progressivt. Detta samtidigt som befolkningen i Sverige inte utesluter möjligheten att införa skatter på EU -eller annan överstatlig nivå, särskilt ifråga om klimatskatter. Genom tillvägagångssätt med inslag av såväl EU-rättslig och komparativ, som rättsanalytisk och rättsdogmatisk metod, besvaras uppsatsens frågeställningar. I och med detta tillvägagångssätt, som även inkluderar en samhällsvetenskaplig metod och utförligt redogörs för nedan, undersöks även Sveriges motstånd. Avslutningsvis fastslås att den svenska kritiken mot en koldioxidskatt på EU-nivå främst tycks vara politisk. Det får å ena sidan anses logiskt följa av en närmast enig partiflora och väl spegla dess åsikter i frågan. Å andra sidan kan detta anses gå emot dels logisk slutledning utifrån uppställda premisser, dels befolkningens uppfattning enligt vissa undersökningar. I förhållande till dessa slutsatser gör författaren även några framåtblickande reflektioner i uppsatsens sista del. Därutöver blottläggs Sveriges ambivalenta roll i ett EU med fördjupad integration som mål i sig i och med denna studie om motsättningen mellan bibehållen skattesuveränitet och överstatligt klimatarbete.