Vitesklausuler - vid dröjsmål i kommersiella avtal

Sammanfattning: En vitesklausul beskrivs vanligen som en penningsumma som i förväg fixerats att erläggas av gäldenären som särskild påföljd, om viss förpliktelse åsidosätts av honom. I denna uppsats består förpliktelsen i att leverera i tid enligt avtalet. Blir gäldenären i dröjsmål utgår en ersättning till borgenären. Vite kan annars även utgå vid t.ex. fel, men det kommer inte denna uppsats beröra. Ersättningen beräknas oftast per vecka, antingen per påbörjad eller fullbordad, så länge förseningen varar. Klausulen innehåller dock vanligen ett visst totalt maximum, vilket också är bestämt genom klausulen. Vitesklausulen har till uppgift att fungera som ett substitut till skadeståndet, men det finns dock skillnader mellan de två rättsfigurerna. Skadeståndets krav på att borgenären kan visa skada finns vanligen inte i vitesklausuler. Därigenom undanröjs orsaken till tvister och beroende på ersättningens höjd kan påtryckningseffekten samtidigt öka. Den minskade bevisbördan sänker även borgenärens kostnader. Gäldenären kan också få fördel av en vitesklausul genom att han på förhand kan uppskatta sin riskexponering av att behöva utge ersättning vid dröjsmål. När det gäller skadestånd är det däremot svårt att beräkna ersättningsnivån på förhand. Utformningen av en vitesklausul varierar avseende på typ av vara, geografi och avtalsparter. De skilda lösningarna kan då bero på olika handelsbruk som växt fram i olika branscher. Vitesklausuler är vanliga i standardavtal som rör leveranser av varor eller entreprenader men förekommer också i individuellt utformade avtal. Vanligtvis innehåller klausulen ett krav på att borgenären skall reklamera för att ersättning enligt klausulen skall utgå, men det finns dock undantag. I undantagsfallen är det istället tänkt att köplagens regler skall tillämpas analogt. En vitesklausul kan ur rättsekonomisk synvinkel hjälpa avtalsparter att sänka sina transaktionskostnader. Detta sker framförallt genom att vitesklausulen kan användas som ett påtryckningsmedel för att få motparten att leverera i tid, genom att borgenären inte behöver visa på skada. Därigenom behöver borgenären inte gå till domstol för att få ersättning. Förhandlingar om hur vitesklausulen skall utformas i avtalet kan dock ta tid och innebära kostnader för parterna. Används däremot standardavtal som reglerar vitesersättningen, vinner avtalsparterna mycket tid och kostnaderna kan sänkas. Genom införandet av 36 § i AvtL har domstolen fått en möjlighet att jämka oskäliga vitesbelopp. Jämkningen är tänkt att både kunna ske då vitet satts orimligt högt men också då det är orimligt lågt. Jämkning skall därmed kunna ske både uppåt och neråt. En vitesklausul skall som oftast anses oskälig om den klart överstiger det positiva kontraktsintresset. Hänsyn måste dock tas till omständigheterna, och en helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall. En vitesklausul som strider mot lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare skall också kunna ses som oskälig. Lagen förutsätter inte att någon specifik näringsidkare ställer upp som kärande, och inte heller att processen inriktas på något speciellt villkor. Lagen förutsätter heller inte att något oskäligt villkor kommit till stånd ännu, utan även villkor som kan komma att leda till villkor kan angripas. Därmed kan lagen få domstolen att förbjuda ett företag att använda en specifik vitesklausul. Det torde vara osäkert huruvida skadestånd skall kunna utgå utöver vitet för den förlust som inte täcks av vitet. Här har varken doktrin eller praxis kunnat ge något tydligt svar. Vitets utformning i det enskilda fallet borde här spela roll för denna bedömning. I en del standardavtal uttrycks särskilt att vitet skall anses vara den enda möjliga påföljden. Skulle vitet utgöra den enda möjliga påföljden för dröjsmålet skulle vitet utgöra en minimum- men också en maximumpåföljd. Gäldenären skulle därmed få ett skydd mot alltför höga skadeståndsansvar, samtidigt som borgenären riskerar att inte få ersättning för all sin förlust då vitet i många fall inte täcker hela förlusten. Efter att maximalt vite utgått har borgenären oftast rätt att häva avtalet. När hävning skett har borgenären även rätt till skadestånd. Då hävning sker går man in i en ny fas genom att någon köpesumma härefter inte kommer i fråga. Efter hävning har borgenären vanligen inte rätt till något vite och då måste borgenären istället ha en rätt till skadestånd. Därmed får borgenären göra ett val mellan att antingen kräva vitesersättning eller häva avtalet. Här torde relationen mellan parterna spela en stor roll. Är borgenären intresserad av att även i framtiden ha en avtalsrelation med gäldenären är vitet antagligen att föredra framför en mer drastisk åtgärd som hävning. Häver borgenären avtalet kan han i de flesta fall endast få ersättning genom att kräva skadestånd enligt köprättsliga regler, vilket i många fall dessutom kräver domstolsförhandlingar. Gäldenärens ersättningsansvar enligt vitesklausulen är som princip mycket sträng. Innehåller inte avtalet någon friskrivningsklausul, som under vissa förutsättningar fritar gäldenären från ansvar, kan en tolkning av köplagens regler göras. Köplagens regler är dock stränga och ansvarsfrihet ges bara i yttersta fall. Även om avtalet innehåller en friskrivningsklausul är bedömningen mot gäldenären ändå mycket sträng. Olika rättssystem har utvecklat specifika rättsregler. Därmed har vitesklausulens funktion fått varierande tillämpning i olika rättssystem. En avtalspart som därmed tänkt ingå avtal med en internationell avtalspart måste därmed skaffa kunskap om motpartens tillämpningsregler av vitesklausuler.