Lugnande medicinering innan avlivning : hur gör vi det bäst för katten?

Sammanfattning: Ordet eutanasi (avlivning) kommer från grekiskans eu som betyder god och thanatos som betyder död och att den sista stunden i ett älskat sällskapsdjurs liv ska vara just god är nog de flesta överens om. När det gäller avlivning av katt i Sverige skiljer sig tillvägagångsättet mellan veterinärer angående sedering innan avlivning samt hur man tillför avlivningsvätskan (intravenöst, intraperitonealt eller intrakardiellt). Sedering innan injektion av avlivningvätska bidrar i många fall till en lugnare avlivningssituation men kan även medföra negativa effekter såsom illamående och minskat blodtryck med svårighet att anlägga en intravenös kanyl som följd. Enligt riktlinjer för avlivning av djur bör veterinären sträva efter att avlivningen ska ske snabbt, smärtfritt och utan stress eller obehag för djuret. Då illamående får antas orsaka en viss grad av stress och obehag hos katten, är det därför intressant att undersöka om någon av de sederingskombinationer som används till katt i idag är bättre eller sämre ur denna aspekt. Innan detta examensarbete påbörjades ställdes i Facebook-forumet ”Veterinärmedicin smådjur” frågan om vad man helst ger som sedering till katt innan avlivning samt vilket sätt avlivningsvätskan administreras på. Tillsammans med en sökning på liknande frågor i samma forum samlades 33 svar in och de tre vanligaste preparatkombinationerna var medetomidin-butorfanol, medetomidin-butorfanol-acepromazin och en mix av tiletamin-zolazepam-xylazin-butorfanol. Dessa tre preparatkombinationer i de vanligaste angivna doserna, valdes att ingå i följande studie och jämfördes i huvudsak avseende illamående. 21 privatägda katter som skulle avlivas av olika skäl ingick i studien. Katterna delades in i 3 grupper med 7 katter i varje grupp där varje grupp fick en av de tre möjliga preparatkombinationerna som premedicinering innan avlivning. Sederingen injicerades subkutant och katten observerades efteråt avseende reaktion på subkutan injektion, salivering, smackning, vokalisering, kräkning, hässjning, reaktion på kanylläggning, reaktion på pentobarbitalinjektion, agonala suckar samt muskelaktivitet postmortem. Ingen statistisk signifikant skillnad kunde ses mellan de olika grupperna vad gällde tecken på illamående (salivering, smackning, vokalisering eller kräkning) men 86 % av katterna i studien oavsett grupp, uppvisade något av dessa beteenden. Slutsatsen för detta arbete är att flera alternativa premedicineringsprotokoll eller alternativ till sedering/anestesi till katt innan avlivning som ger mindre negativa effekter såsom illamående, behöver undersökas.