Järnbristanemi och behandlingsmetoder : Jämförelse av effektivitet och säkerhet av intravenösa och orala järnbehandlingar av järnbristanemi vid graviditet och postpartum hos kvinnor.

Sammanfattning: Syre transporteras i kroppen från lungorna till vävnader bundet till hemoglobin i erytrocyter. Specifikt i hemoglobin är det järnatomen som binder syret. För att det ska bildas erytrocyter är det nödvändigt med järn, folsyra och vitamin B12. Brist på dessa leder till anemi.  Anemi drabbar ca 1/3 av världens befolkning. Det definieras som minskning av friska erytrocyter och leder till att kroppens vävnader inte får tillräckligt med syre. Den vanligaste formen av anemi orsakas av järnbrist. Järnbrist förekommer i två former: absolut eller funktionell. Absolut järnbrist är centralt i detta arbete och innebär låga eller tomma järnförråd som kan leda till järnbristanemi. Denna sker vid bland annat ökat behov, minskat upptag av järn från födan, malabsorption eller kroniska blödningar. Ungefär 1,2 miljarder människor i världen idag har järnbristanemi. De vanligaste symtomen är huvudvärk, blek hud, trötthet och dyspné. Under graviditeten så tredubblas järnbehovet för att kunna försörja moderns ökande blodvolym och erytrocyter, tillväxten av fostret samt placentan och för att kompensera för blodförlusten vid förlossningen. Har man låga eller tomma järnförråd innan graviditeten så riskerar man järnbristanemi. Järnbristanemi hos gravida ökar risken för prematur födsel, låg födelsevikt och missfall. Risken för mödradödlighet har en direkt korrelation med järnbrisanemins svårighetsgrad. Om järnbristanemi lämnas obehandlad så har det nyfödda barnet en ökad risk att själv drabbas av järnbristanemi och det kan även ha en negativ påverkan på barnets kognitiva utveckling. Vid behandling av järnbristanemi ges i första hand oralt järn men vid svårare fall så ges intravenöst järn. Syftet med studien var att jämföra effektivitet och säkerhet av intravenös och oral järn-administration vid järnbristanemi i samband med graviditet och postpartum hos kvinnor. Metoden som används går ut på flera sökningar på Pubmed där sex kliniska studier som passar frågeställningen valdes ut för arbetet. Resultatet från alla dessa artiklar pekar på att intravenös behandling av järnbristanemi är mer effektiv på att öka Hb värden och järndepåer med ökad följsamhet och mindre antal biverkningar. Av det testade preparaten gav järnkarboxymaltos mest lovande resultat. Trots att arbetet hade flera begränsningar som kunde ha förbättrats genom att använda fler homogena kliniska studier så gynnade resultaten från alla sex studier den intravenösa behandlingen över den orala behandlingen. Dock borde alla gravida kvinnor ta oralt järntillskott tidigt i förebyggande syfte, redan under den första trimestern för att undvika utveckling av järnbristanemi. Intravenöst järn bör användas som sista utväg vid svårare typer av anemi, malabsorption samt för att öka följsamheten.