Förskollärares beskrivningar av barns berättande

Sammanfattning: Grundtesen är att barn i förskolan använder resurser, medier och teknologi i sitt meningsskapande och erövrande av språk. Förutom texter möter barn bilder, tecken och andra skriftspråkliga aktiviteter som är komplexa och varierade. Barns läsande och skrivande förenades och har fått en utvidgad betydelse i begreppet literacy. Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare beskriver och förhåller sig till barns literacypraktiker i förskolan, med särskilt fokus på berättande.Genom en kvalitativ metod intervjuades sex förskollärare med olika arbetslivserfarenhet från sex olika avdelningar i tre olika förskolor. Den insamlade empirin analyserades och tolkades med hjälp av ett multimodalt och designorienterat perspektiv på lärande. Studiens resultat visar att literacy förekommer i förskolans värld. Literacy praktiseras av barn hela tiden i ett menings- och teckenskapande tillsammans med andra. Barns lärande förutsätts av förskollärares didaktiska design, där denne planerar, utformar och producerar resurser. Förskollärare iscensätter både lärmiljön och aktiviteter för att ge barn möjligheter att hitta sina lärandemönster och för att utveckla sin berättande-förmåga.I förskollärares arbete med berättande framkom det att det är barns literacypraktiker som är utgångspunkten. Barn skapar och återberättar berättelser med utgångspunkt i olika semiotiska föremål, antingen eget skapade eller med material som barn är intresserade av. Barns tillgång till digitala resurser används som verktyg för att skapa innehåll i sitt berättande. Barns berättelser speglar deras eller andras upplevelser, fantasier och observationer.