Läroboken – en tillgång för paradigmskifte? : En kvalitativ diskursanalys av läroböcker i idrott & hälsa

Sammanfattning: Sammanfattning Forskning visar att frågor kring vad, hur och vilken kunskap som ska läras ut i ämnet idrott och hälsa framstår som otydligt i praktiken. Diskurser som tidigare identifierats i ämnets praktik är inte alltid kompatibla med kunskapsuppdraget. Syftet med denna studie är att analysera vilka ämnesdiskurser som går att identifiera i läroböcker för ämnet Idrott och Hälsa 1 och 2, den diskursiva praktikens diskursordning samt vilken möjlig kunskapsutveckling diskurserna erbjuder. Tillsammans ger det oss en möjlighet att diskutera om läroböckerna är ett lämpligt verktyg för att åstadkomma förändring eller om de reproducerar traditionella föreställningar om ämnets karaktär. För att precisera syftet utgår undersökningen från följande tre frågeställningar: Vilka ämnesdiskurser uttrycks i läroböckerna? Hur ser diskursordningen ut bland de olika ämnesdiskurserna i läroböckerna? Vilka utbildningsfilosofiska traditioner kan kopplas till ämnesdiskurserna? Metodvalet i studien är kritisk diskursanalys. Det empiriska underlaget i studien består av de två läroböcker som finns publicerade för idrott och hälsa 1 & 2. Ett analysschema utformades för att kategorisera de ämnesdiskurser som uttrycks i böckerna. Den initiala bearbetningen av materialet gjordes separat för att sedan komma fram till en gemensam tolkningsram av identifierade diskurser. Ämnesdiskurserna som finns representerade i böckerna analyserades därefter utifrån regelbundenhet och dominansförhållande. Slutligen placerades de identifierade diskurserna in i utbildningsfilosofiska traditioner för att vidga förståelsen för vilken syn på kunskap som läroböckerna möjliggör. Resultatet visar att nio olika ämnesdiskurser identifierats. Dessa är: aktivitetsdiskursen, (elit)idrottsdiskursen, fysiologidiskursen, riskdiskursen, naturmötesdiskursen, moraliserande fostransdiskursen, sociokulturella diskursen, egenmaktsdiskursen samt könsuppdelningsdiskursen.  De diskurser som får mest utrymme i båda böckerna är de vi benämner som (elit)idrottsdiskursen, fysiologidiskursen och riskdiskursen. Dessa placeras in i den essentialistiska utbildningsfilosofin, vilket inte stämmer överens med den konstruktionistiska läroplanen. Resultatet visar att fysiologidiskursen och riskdiskursen har hög status i böckerna. De är de mest förekommande ämnesdiskurserna och de figurerar både som överordnade och underordnade beroende på kontexten samt är väl kompatibla med varandra. Däremot så kan den konstruktionistiska egenmaktsdiskursen också tolkas som överordnad ämnesdiskurs i böckerna, vilket ger böckerna viss legitimitet i förhållande till läroplanen. Den konstruktionistiska sociokulturella diskursen är helt marginaliserad till ett fåtal partier av det empiriska underlaget. Slutsatsen är att de analyserade läroböckerna i mångt och mycket reproducera den verklighet som mer praktiknära studier visar. Läroböckerna som helhet är inte en tillgång för det paradigmskifte som vi efterfrågar, men beroende på hur böckerna används kan lärare ha nytta av delar av innehållet.