Staden i naturen : En studie kring vegetationens betydelse för det urbana rummet

Sammanfattning: I en värld där djur- och växtarter minskar som en konsekvens av att urbaniseringen ökar står planeringspraktiken inför ett dilemma. Biologiska och ekologiska värden tenderar att ställas mot estetiska och ekonomiska parametrar i planeringsprocesser, vilket gör att flora och fauna i en hög utsträckning marginaliseras. Denna marginalisering har varit närvarande under stora delar av arkitekturhistorien då vild natur ansetts oacceptabel och ställts under människans kontroll. Studien ämnar att studera dessa spänningar och undersöka hur urban biodiversitet kan arbetas med och främjas inom planeringspraktiken. Detta görs genom att belysa vegetation över stadsrummet i dess olika former.  Den urbana miljön erbjuder unika förutsättningar för djur och växters möjlighet att etablera och föröka sig. För att exemplifiera detta har studien, genom en fallstudie, undersökt olika platser i en av Europas grönaste städer. Den italienska huvudstaden Rom har säregna förutsättningar för vegetationens möjlighet att växa genom dess geografiska läge och vattenrika landskap. Fallstudien riktar sig därför specifikt till Rom och kring hur urban biodiversitet utifrån vegetationens spontana förekommande ter sig i stadsrummet. Studien är därav uppbyggd på det empiriska material som samlats in under fallstudien. De två fallen som studeras är den spontant uppkomna parken och sjön Lago ex-Snia som idag klassas som ett lokalt naturskyddsområde och den klassiska anläggningen Villa Massimo med dess tillhörande trädgårdar. Fallen står på varsin sida av ett spektrum och studeras utifrån dess skiljaktigheter i arbetet med vild natur och spontan vegetation.  Genom kvalitativa forskningsintervjuer har tre personer som på olika sätt har yrkesverksamma kopplingar till urban biodiversitet fått utrymme och blivit hörda. Dessa kvalitativa intervjuer har tillsammans med dokumentanalyser och fältanalyser givit oss en förståelse för den spontana vegetations effekter på stadsrummet. Avslutningsvis menar studien att dessa effekter i högre utsträckning bör utnyttjas och prioriteras inom planeringspraktiken. Detta kan göras möjligt genom att bredda kunskapen och öka medvetenheten kring den spontana vegetationens faktiska nyttograd.