Tactical urbanism som ett verktyg för planering : En studie av Platsbyggnad, Odla i Lund & Brunnshög placemaking

Sammanfattning: Tactical urbanism är en metod som innebär att man arbetar med billiga, temporära projekt för att svara mot lokala behov, belysa fenomen eller möjliggöra för nya användningar i det offentliga rummet – samtidigt som man också strävar efter att nå ett högre mål, som att påverka en stads policy eller förändra människors bilder av en specifik plats. Från att tidigare ha varit en gräsrotsrörelse har tactical urbanism under 2000-talet tagit klivet in i planerar- och arkitekturprofessionernas finrum. Den framställs av förespråkare som en metod som innebär ”ett kortsiktigt engagemang och realistiska förväntningar” (Pfeifer 2013:4). I Sverige ser kommuner och exploatörer möjligheter och nytta med att under tidsbegränsade perioder tillgängliggöra mark och lokaler för entreprenörer och medborgarinitiativ, exempelvis inför stadsbyggnads- och omvandlingsprocesser.   I detta arbete studeras tre fall av kommunalt drivna projekt med tactical urbanism-karaktär. Studien syftar till att utforska hur planerarna betraktar sina projekt som verktyg för planering. Utifrån planerarnas perspektiv behandlas fyra fokusområden: projektens syfte, förhållande till formella planeringsprocesser och varaktighet samt planerarnas roll i projekten. De studerade projekten skiljer sig åt på flera sätt, men den samlade bilden som träder fram är att det handlar om temporära projekt som visade sig sträva efter att inte vara temporära. Planerarna ser projekten som möjligheter att testa och undersöka platser som står inför omvandling samt informera om de stadsbyggnadsprojekt som dessa utgör en del av. Två av de tre studerade projekten har kopplingar till pågående detaljplaneprocesser, för att på så sätt diskutera och försöka säkerställa en långsiktig varaktighet för projekten.   Studien tecknar en aningen motstridig bild av tactical urbanism: å ena sidan ett lekfullt, temporärt verktyg för planering, å andra sidan ett verktyg för att faktiskt göra avtryck; ge ringar på vattnet gentemot en mer strukturell stadsmässig förändring. De intervjuade planerarna uppger inte att de arbetar med ett kortsiktigt engagemang såsom Pfeifer anger, utan framhåller istället vikten av att arbeta långsiktigt kring satsningar, driftfrågor och att ta projektens lärdomar vidare in i detaljplanearbetet samt till nya platser. För att de taktiska metoderna ska kunna ge de där ringarna på vattnet, verkar planerarna således identifiera att en strategisk dimension krävs. De agerar taktiskt och strategiskt.