Död på begäran – juridiska aspekter rörande dödshjälp

Sammanfattning: I arbetet har en rättsdogmatisk metod använts i kombination med rättshistoriska och kriminalrättsliga perspektiv för att undersöka vilken självbestämmanderätt individen har i förhållande till sin egen död. Rättsläget i Nederländerna har studerats, men fokus har legat på att svensk rätt och att utreda vad som är tillåtet och otillåtet rörande dödshjälp i Sverige. Rätten till liv stadgas i artikel 2 i Europakonventionen (EKMR). Det framkommer av praxis från Europadomstolen att artikeln inte medför en motsvarande rätt till att få dö. Gemensamt i svensk och nederländsk rätt är att självmord är lagligt i båda länderna. I Sverige är däremot eutanasi olagligt och att samtycke från offret funnits har ingen betydelse vid uppsåtligt dödande. Assisterat självmord är tillåtet under förutsättning att handlandet inte ska betraktas som eutanasi utan endast som medverkan. Distinktionen mellan eutanasi och assisterat självmord är hårfin och i arbetet framkommer att det är graden av självständighet samt hur avgörande en handling är för dödsorsaken som avgör om den ska bedömas som eutanasi eller assisterat självmord. I Nederländerna är eutanasi och läkarassisterat självmord tillåtet med förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Det är dock inte tillåtet för lekmän att assistera vid ett självmord. I Sverige får hälso- och sjukvård som huvudregel inte ges till en patient som inte samtycker till detta. Det innebär att en patient har rätt till att be läkare avbryta en pågående behandling, även om detta leder till döden. Det är tillåtet för en läkare att under vissa förutsättningar vidta åtgärder som leder till att en patients liv förkortas, men det är aldrig tillåtet att vidta en aktiv åtgärd vars enda syfte är att orsaka en patients död. Opinionsundersökningar visar att en stor del av Sveriges befolkning är positivt inställda till dödshjälp. Resultaten av dessa undersökningar ger stöd för påståendet att strafflagen inte automatiskt är moralbildande och att det kan vara stötande att utdöma ett straff i dessa situationer, även om brottet i sig är av allvarlig art.