Kränkning enligt skadeståndslagen - ett begrepp i förändring?

Sammanfattning: Sedan den 1 januari 2002 finns i skadeståndslagen 2 kap 3 § en bestämmelse avseende ersättning för kränkning genom brott. Ersättning för skador av den här typen har förekommit i Sverige sedan medeltiden, och den nuvarande formuleringen infördes med målet att förenkla och förtydliga bestämmelsen. Den skada som ersätts utgörs enligt förarbetena av en momentan känsla i direkt anslutning till ett brottsligt angrepp. Den nuvarande bestämmelsen har sedan den trädde i kraft diskuterats flitigt i doktrin och praxis. Uppsatsen behandlar den historiska utvecklingen fram till ikraftträdandet av den nuvarande kränkningsbestämmelsen, begreppets innebörd och syfte, vilka brott som kan ligga till grund för kränkningsersättning, vad som krävs för att allvarlighetsrekvisitet skall anses vara uppfyllt, och betydelsen av den skadelidandes ställning eller beteende. Uppsatsen söker utröna i vilken mån svaren på dessa frågor har förändrats under de senaste 13 åren, och slutligen hur fördelningen mellan könen ser ut bland målsägande och tilltalade i de fall där kränkningsersättning behandlas. För att besvara dessa frågeställningar har lagtext, förarbeten, praxis och juridisk litteratur använts. En empirisk undersökning av rättsfall från högsta domstolen och hovrätterna har också genomförts. Kränkningsbegreppets syfte borde klargöras ytterligare, och utförligare motiveringar vid vissa typer av avgöranden skulle kunna underlätta fortsatt tillämpning av bestämmelsen.