Equality of arms och rätten till ett rättvist försvar

Sammanfattning: För att fälla en person till ansvar för ett brott krävs att dennes skuld är bevisad bortom allt rimligt tvivel. Med detta menas att alla alternativ till åklagarens gärningsbeskrivning närmast skall ha eliminerats. Det är åklagaren som skall bevisa den misstänktes skuld, och fram till den misstänktes skuld slutligen fastslagits av domstol skall han betraktas som oskyldig. I vissa typer av fall är det emellertid väldigt svårt att bevisa den misstänktes skuld. Framförallt tydligt blir detta vid sexualbrott. Oftast står ord mot ord och det är relativt ovanligt med stark kringbevisning. Vilka krav kan man i dessa fall ställa på bevisningen? Det finns i Sverige idag officiellt inte några differentierade beviskrav, utan kravet skall vara det samma i alla typer av mål. Vissa hävdar emellertid att kraven måste vara större vid grova brott samt lägre vid brottstyper som i sig är svårbevisade. Olika intressen vägs mot varandra. Offrens krav på rättslig effektivitet mot den tilltalades rätt till en rättvis bedömning. Det är alltid svårt att dra några klara gränser när skilda syften möts, och det är därför viktigt att hitta en bra balans i rättssystemet. Min uppsats berör just en sådan punkt där två helt motstående intressen krockar. Vid sexuella övergrepp mot barn måsta man ta hänsynen till barnets bästa och kan inte ställa samma krav på att barnet skall vittna inför domstol. På den andra sidan står den misstänkte som anklagas för ett grovt brott som även är ytterst förkastligt i allmänhetens ögon. Det är därför viktigt att den misstänkte får en rättvis rättegång och inte döms oskyldig. Idag slipper barn vittna inför domstol. Istället brukar åklagaren spela upp en videoinspelning av förhöret som gjorts under förundersökningen. Detta skapar stora problem för försvaret eftersom försvaret enligt EMRK har rätt att höra de vittnen som åberopas mot dem, och speciellt ett korsförhör av målsäganden brukar anses vara viktigt. Denna möjlighet finns ej i dessa fall. Istället måste försvaret kompenseras på något annat sätt, till exempel genom att få närvara vid de bandade förhören. Hur denna närvaro skall regleras är nästa stora problem. Att försvaret sitter med och avbryter förhöret gång på gång är inte lämpligt, istället brukar de få en möjlighet att ställa kompletterande frågor. Om detta i sig är nog för att den misstänktes rättigheter enligt EMRK inte skall anses kränkta är dock oklart. Förutsättningarna i de enskilda fallen måste avgöra och ett förfarande som är ok i ett fall kan mycket väl anses kränkande i ett annat. Det är därför svårt att direkt säga vilka förfarande som är godkända och vilka som innebär en kränkning. Det är framförallt åklagaren roll att se till att domstolens objektivitet vidmakthålls samtidigt som det är upp till försvaret att omgående klaga om de känner att deras klient behandlats orättvist. För en djupare inblick inbjuder jag er till att läsa hela denna uppsats.