Barnen vi blundar för - Om den rättsliga regleringen avseende barn som bevittnar våld mot närstående

Sammanfattning: Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem. En aspekt av detta problem som inte har uppmärksammats i samma utsträckning är att barn ofta bevittnar våldet, eftersom att det vanligtvis sker i hemmet. Det är svårt att fastställa hur många barn som bevittnar våld mot närstående, men studier visar att ungefär 100 000–200 000 barn i Sverige är drabbade. Denna framställning syftar till att, utifrån ett barnperspektiv, undersöka och analysera hur barn som bevittnar våld mot närstående uppmärksammas och hanteras i svensk gällande rätt. Här ingår att utreda hur barnen påverkas av sina upplevelser, vilka rättigheter barn tillskrivs samt hur synen på barn och barns rättigheter har förändrats i Sverige genom historien. En viktig del i denna framställning är även redogörelsen för kriminaliseringsprinciper, detta för att analysera vilka möjligheter och förutsättningar det finns att införa ett straffrättslig skydd för barn som bevittnar våld mot närstående. För att kunna besvara de frågeställningar uppsatsen behandlar används en rättsdogmatisk och en rättsanalytisk metod. Genom forskning på området har barnen samt hur de påverkas av att bevittna våld mot närstående synliggjorts alltmer och det har konstaterats att de utsätts för psykisk misshandel. Barnen drabbas av omfattande skador, främst psykiska, både på kort och på lång sikt, inte minst på grund av att de befinner sig i en beroendesituation där de är totalt utelämnade och skyddslösa. Det har konstaterats att barn som bevittnar våld i nära relationer kan lida samma psykiska skador som de barn som utsätts för direkt fysiskt våld. Trots detta är det inte en kriminaliserad gärning enligt dagens lagstiftning att utsätta barn för att bevittna våld mot närstående. Detta resulterar i att barnen inte är att anses som målsägande och att de därmed går miste om processuella rättigheter i den efterföljande rättsliga processen. Sedan 2006 har dock barn som bevittnat våld mot närstående brottofferstatus enligt socialtjänstlagen samt, under vissa förutsättningar, rätt till brottsskadeersättning från staten. I framställningen konstateras att låta barn bevittna våld mot närstående är, utifrån principer för kriminalisering, en gärning som både kan och bör kriminaliseras. Anledningen till att så inte är fallet tycks främst vara den allmänna synen på barn samt hur vi traditionellt begränsar vad som utgör en ”skada” i straffrättslig mening. Med beaktande av de skador barnen riskerar att lida kan det argumenteras för att barnets status som vittne framför målsägande inte är giltig på ett rationellt sätt. En kriminalisering av att utsätta barn för att bevittna våld mot närstående hade inneburit ett viktigt ställningstagande och en markering från lagstiftarens sida – att ett sådant våldshandlande inte är acceptabelt – även i förhållande till barnen. Barnen skulle troligtvis uppmärksammas i högre utsträckning, inte minst i polisanmälningar och i förundersökningar. Upprättelse och bekräftelse för barnen är andra viktiga faktorer som talar för en kriminalisering. Genom en kriminalisering skulle barnen även få möjlighet att tillskrivas de rättigheter som följer av en målsägandestatus, som exempelvis förordnandet av en särskild företrädare samt skadestånd från gärningsmannen. Vidare hade införandet av ett nytt straffbud som tar sikte på psykisk misshandel av barn inneburit en bättre överrensstämmelse med de rättigheter som barnet tillskrivs genom nationell rätt och barnkonventionen. I längden skulle en kriminalisering förhoppningsvis även kunna bidra till att förändra vuxnas syn på att låta barn bevittna våld mot närstående och därigenom ha en handlingsdirigerande verkan.