Polisens informatörer-kan anonymitet garanteras i förhållande till en misstänkt?

Sammanfattning: En mycket viktig del av polisens arbete utgörs av att inhämta upplysningar om brottslighet från uppgiftslämnare och informatörer. Upplysningar av det här slaget har kommit att få en allt mer betydelsefull roll i takt med att polisens utbyte av mer traditionella spaningsmetoder har minskat. Det har från flera håll framhållits att uppgifter från informatörer i många fall är av helt avgörande betydelse i det brottsbekämpande arbetet idag, inte minst då det gäller kampen mot den grova organiserade brottsligheten. En förutsättning för att personer ska vara villiga att lämna upplysningar är att de inte riskerar att avslöjas och därmed utsattas för hot och våld. Syftet med uppsatsen är att undersöka om det enligt gällande rätt idag är möjligt för polisen att garantera sådan anonymitet för en informatör i förhållande till en misstänkt. Uppsatsen är avgränsad till att behandla frågan i förhållande till de informatörer som agerar inom ramen för den svenska polisens informatörsverksamhet. Vidare behandlas endast vad som gäller under förundersökning och rättegång. För att fastställa vad som är gällande rätt har såväl lagtext, förarbeten, rättsfall och uttalanden från JO och JK studerats och analyserats. Ytterst är det art 6 EKMR som sätter ramen för hur långt en misstänkts rätt till insyn i processen skall sträcka sig, därför har även Europadomstolens praxis på området behandlats.