Konstens betydelse för vår tillblivelse : - en fallstudie på folkhögskola

Sammanfattning: Konstnärliga uttryck är centrala för människan och har en potential att beröra oss. Vi kan ge­nom konsten uppleva sådant som vi inte själva har någon erfarenhet av, genom att någon skickligt har fångat en erfarenhet som levandegörs för en annan människa på scen, i ett musikstycke eller i ett konstverk. Att få uttrycka sig konstnärligt kan ta oss ännu närmare en djupare förståelse, för att skapandet är något sinnligt, något vi erfar både med våra kroppar och våra sinnen. Forskning visar att estetiska lärprocesser kan bidra med att skapa mening, att fördjupa och berika förståelsen för det som undervisas och att göra lärandet lustfyllt. Det kan också bidra med en större förståelse, för sig själv och för andra. Trots detta finns det en utveckling inom grundskola och gymnasium där de estetiska ämnena får allt mindre utrymme i läroplanen. Inom folkhögskolan däremot finns en stor mängd kurser i konstnärliga uttrycksformer och eftersom det inte finns någon centralt styrd läroplan finns förutsättningar att arbeta med konstnärliga uttryck på ett fritt sätt. Den här uppsatsen vill undersöka vad konstnärliga uttryck kan bidra med i undervisning på folkhögskola.  Genom fallstudien som metod utforskas estetiska lärprocesser på en teaterlinje. Genom en deltagande observation av ett repetitionsarbete noteras hur läraren undervisar och i en djupintervju delar läraren med sig av sina erfarenheter av undervisning. Resultatet analyseras med hjälp av framför allt Biestas teorier om subjekttillblivelse. Resultatet visar att läraren erbjuder deltagarna motstånd, hon ställer frågor och borrar hela tiden vidare i vad som driver deras roller och vad de vill, vilket bidrar till en ökad förståelse, för karaktärerna, och för en annan människas livssituation. Hon drar deltagarna in i dialog med världen de möter. De får utrymme att själva formulera sig kring sina karaktärer, samtidigt som läraren driver arbetet framåt genom att utmana och stötta. Hon använder sig av vad Biesta benämner som avbrott, fördröjning och stöttning. I diskussionen diskuteras lärarens sätt att undervisa utifrån den teoretiska bakgrunden. Lärarens berättelse och observationen av repetitionsarbetet visar att hon leds av idéer om vilken slags undervisning som är hjälpsam för deltagarna i sitt praktiska pedagogiska arbete.