Rätten till sin jord - En rättshistorisk studie om bönders rätt till jorden och dess avkastning under 1600- och 1700-talen

Sammanfattning: Jordägande i Sverige idag är inte vad det en gång var. På 1600- och 1700-talen var den svenska jorden indelad i tre olika jordnaturer, skatte-, krono- och frälsejord. Dessa medförde olika rättigheter och skyldigheter för brukaren, och deras äganderättsliga struktur varierade. Dåtidens ägande var komplext och rätten till jord delades under 1600-talet in i två delar, bördsrätt och rätt till avkastningen. Ideologiskt ansåg sig kronan och adeln ha den yttersta rätten till all jordens avkastning, medans rätten att bruka, avyttra och ärva jorden kunde tillfalla bönder eller andra ofrälse ståndspersoner. För att utreda kronans anspråk på produktionen behöver dåtidens skattesystem behandlas. Detta bestod av ett antal olika skatter där de flesta var baserade på innehavet av jord. Trots att fler och fler skattetitlar tillkom under åren minskade skattetrycket från och med 1600-talets slut. Detta berodde på att flera skatter låstes till fasta belopp och systemet urholkades då genom nyodling, effektivare jordbruksmetoder och inflation. Avslutningsvis kan noteras att den gamla synen på ägande sakta förändrades under perioden för att på 1800-talet inte längre innefatta kronan som slutlig ägare till att produktion.