Den ofrivillige agenten - Om gränsdragningen mellan agent- och återförsäljaravtal samt agentlagens betydelse utanför dess direkta tillämpningsområde

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats har varit att tydliggöra den juridiska gränsdragningen mellan agent- respektive återförsäljaravtal. Detta har gjorts genom att redogöra för respektive avtalstyps särdrag. För att kunna dra gränsen mellan de båda avtalstyperna krävs att en helhetsbedömning görs av parternas avtal och av hur de faktiskt har agerat i sin avtalsrelation. Några omständigheter som särskilt ska beaktas är vem av parterna som tagit den ekonomiska risken, när äganderätten för varorna har skiftat, hur självständig mellanmannen har varit i förhållande till sin huvudman samt hur ersättning utgått. Det är inte alltid lätt att dra en gräns mellan avtalstyperna och ofta förekommer blandade avtal. Dessa kan dels vara avtal där parterna kommit överens om att arbeta i båda former samtidigt, dels där förpliktelser typiska för en särskild avtalstyp oavsiktligt blandats samman med andra. Om det finns saker som talar för att ett avtal både har inslag av återförsäljar- och agentåtaganden måste en bedömning göras för att bestämma hur avtalet ska klassificeras. Avtalstyperna är i grunden lika, men faller under olika rättsliga regleringar. Det är därför av stor praktisk betydelse att avgöra vilken typ av avtal som ingåtts. Vid blandade avtal brukar överviktsprincipen användas för att avgöra hur avtalet ska klassificeras. Avtalet kommer kategoriseras utifrån vilken del som utgör den huvudsakliga förpliktelsen. För parter vars verksamhet består av både återförsäljar- och agentförpliktelser kan därför agentlagens skyddsregler i viss mån kringgås med hjälp av överviktsprincipen, om avtalet anses utgöra ett återförsäljaravtal. En möjlig lösning kan vara att i stället dela upp avtalet i olika delar, för vilka olika regler blir tillämpliga. I många situationer intar återförsäljaren, och särskilt ensamåterförsäljaren, en agentlik ställning som kan motivera en analog tillämpning av agentlagen. I olika utredningar har lagstiftaren angett att det kan vara möjligt att tillämpa agentlagen analogt på återförsäljaravtal. Huruvida en sådan tillämpning ska göras och hur den i sådant fall ska genomföras råder det delade meningar om i doktrinen. Vissa anser att det finns ett begränsat utrymme för att göra analogiska tolkningar utifrån agentlagen, medan andra menar att domstolar är alltför restriktiva med att tillämpa agentlagen analogt. HD har flera gånger prövat frågan om en analog tillämpning på blandande avtal och återförsäljaravtal. Riktlinjer för hur och när en analog tillämpning kan komma i fråga lyser dock med sin frånvaro. En omständighet som talar för att analogier från agentlagen kan vara aktuella är om återförsäljaren behöver lämna över sitt kundregister vid avtalets upphörande. Någon praxis kring hur överlämnandet av kundregister påverkar rätten till avgångsvederlag finns inte i Sverige. En återförsäljare som lämnar över sitt kundregister till leverantören får dock generellt antas inta en agentliknande ställning på grund av att marknadsbearbetningen kommer leverantören till nytta vid avtalets upphörande. I ett fall har HD tillämpat agentlagen analogt på ett återförsäljaravtal, NJA 2008 s. 24. Det är dock tveksamt vilket prejudikatvärde avgörandet kan tillskrivas. För att bedöma om en analog tillämpning av agentlagen bör komma i fråga måste en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter kring parternas avtal. HD har varit restriktiv med att göra analogier grundade på agentlagen. Att agentlagens tvingande regler inte får effekt som tvingande vid en analog tillämpning får anses fastställt. Att även återförsäljare har rätt till en skälig uppsägningstid får också anses som ostridigt. Hur lång denna ska vara och vilka omständigheter som får betydelse för dess längd är däremot inte helt tydligt. När det gäller avgångsvederlag anses det inte finnas någon allmän princip som ger återförsäljare rätt till detta. HD har framfört att det krävs ett skyddsbehov för återförsäljaren men närmare riktlinjer kring hur bedömningen ska göras, om det finns ett skyddsbehov eller inte, saknas. Agentlagen kan få betydelse för andra typer av avtal också vid jämkning enligt 36 § avtalslagen. Tillsammans med standardavtal på återförsäljarområdet har lagen använts som referens för vad som kan utgöra skäliga villkor i återförsäljaravtal. Agentlagen är därför ständigt närvarande för avtal på återförsäljarområdet.