Den rätta gränsen : en samhällsteoretisk diskussion om utbrändhet.

Detta är en Magister-uppsats från Linköpings universitet/Institutionen för tematisk utbildning och forskning

Sammanfattning: Utbrändhet är ett aktuellt fenomen som kommit i blickfånget i Sverige. Det svenska arbetslivet är präglat av arbetsrelaterad ohälsa som stress och utbrändhet. Utbrändhet kostar samhället mycket pengar och därför har det också hamnat på politikernas bord. Samhällsutvecklingen går fort och samhällsorganisationen kräver anpassning och flexibilitet till nya ordningar. Människan förväntas ställa om sig till fördel för utveckling och framåtskridande inom såväl nationella som internationella marknadsförhållanden. Vem betalar priset för förändringen? Krafterna bakom utvecklingen i samhället och organisationer tar sällan hänsyn till individen, samhällsmedborgaren eller utföraren i förändrings- eller utvecklingsprocessen. Samspelet mellan samhällets olika parter är problematiskt. I denna uppsats sätts utbrändhet in i en samhällelig kontext och diskuteras som en effekt av växelverkandet mellan individ och samhälle. På ett diskursanalytiskt vis är detta ett försök att förstå utbrändhetens framfart. Målet är att utifrån olika diskurser analysera utbrändhet i förhållande till klassiska samhällsteorier. De två främsta frågeställningarna som skall besvaras i uppsatsen är om det finns analogier mellan utbrändhet och den alienerande processen som Marx beskriver? Finns det dessutom likheter mellan den process Durkheim beskriver uppstår, innan det anomiska självmordet begås? Sveriges politiker, makthavare, är de som sätter gränser och bygger normerande strukturer i samhället. Vad händer när de sätter sina mål för Sverige? Vilken måttstock rättar de sig efter? Den normerandestrukturen med"den rätta gränsen"för önskningar och behov är flytande inom politiken. Det präglar samhällsindividerna. Av Marx och Durkheim kan vi förstå att utbrändheten bara är en effekt av samhällssituationen som sedan fortplantat sig till individen. Det går med andra ord inte att förklara utbrändhet utifrån individen själv. Individen lever i och svarar på samhället, som därmed borde bli en given faktor i en utbrändhetsdiskurs.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)